Provpass 5 verbal hösten 2011

En bok om Karibiens nutidshistoria är ett vanskligt projekt, eftersom Karibien utgör och tillhör så många olika kulturella, historiska och ekonomiska kretsar. I boken On the move. The Caribbean since 1989 utgår Alejandra Bronfman från att Karibien associeras till en historielös plats bortom modernitetens vinningar, vilket inbegriper föreställningar om Haiti fångat i våldscykler, Kuba fast i 1950-talet, Jamaica fast i ganjarökande och rastafari samt en rad små idylliska fridsamma öar som semestermål. Detta får väl stå för henne och med boken tycks hon vilja göra något åt den kunskapsbrist som följer av dessa förenklingar genom att göra några nedslag i ett par karibiska staters nutidshistoria. Omslaget med en fullriggare provocerar mig genom att associera till piratmyter i populärkulturen eller till kolonialismens skepp. Titeln irriterar mig också. ”På väg” är en intetsägande titel som syftar på författarens försök att konstruera en ram för sin framställning genom att fokusera på cirkulation av fyra saker: människor, kapital, droger och information. Varför hon valt just dessa aspekter och hur de flödar är inte helt begripligt. Det finns inte heller något övergripande resonemang eller analys, men det skulle förmodligen bli ett för omfattande projekt. Bronfman är historiker och vill inte spekulera i vart Karibien skulle vara på väg, utan är snarare ute efter att sätta in några nutida globaliserade företeelser i deras lokalhistoriska sammanhang. För att göra detta måste man naturligtvis gå betydligt längre tillbaka än de senaste 20 årens utveckling, vilket Bronfman också gör. Det är en lättillgänglig bok med många intressanta bitar bakgrundsinformation beträffande olika strategier för att överleva och utvecklas, till exempel den haitiska migrationen till USA, Kubas anpassning och specialisering av ekonomin samt Jamaicas olika politiska och drogpolitiska turer. Intressant är också det sista kapitlet om Internets betydelse för flera öar, varav några också spelat en omdiskuterad roll i bankvärlden och som spel- och casinowebbplatser.

Det talas och skrivs mycket om de pågående klimatförändringarna och växthuseffekten. Extrema vädersituationer i form av skyfall, stormar och värmeböljor väcker många frågor om vart klimatet är på väg. Oron kryddas av larmrapporter om ökade koldioxidhalter i luften och stigande havsnivåer. Riktigt hur illa det är ställt med klimatet är det kanske inte någon som vet, men det pågår ständigt forskning världen över för att komma underfund med vad som orsakar klimatförändringarna. Forskningen är viktig för att man ska kunna bygga upp beredskap och minska skadeverkningarna. Det finns många aktörer på såväl nationell som internationell nivå som bidrar till arbetet med klimatforskningen. Lantmäterier bildar, genom dataleveranser från Swepos, det svenska rikstäckande geodetiska referensnätet. Det vetenskapliga syftet är att genom kontinuerliga registreringar från GPS-satelliterna bestämma jordskorpans deformationer i plan och höjd. Det praktiska syftet är att vara ett stödsystem som förbättrar prestanda för svenska användare av GPS. Geodetiska observationer är en viktig pusselbit i studierna av klimatförändringarna. De kan bidra till bestämningen av havsnivåns höjning. Landhöjningen har studerats vetenskapligt i snart 300 år, men det är först under de senaste 100 åren som man förstått påverkan från inlandsisen. Havsnivån låg ganska stilla fram till mitten av 1800-talet. Efter industrialismens intåg har det skett en långsam höjning av havsnivån. Nu ligger höjningen på drygt en millimeter om året. Landhöjningen har dock en kompenserande effekt. Skånska väst- och sydkusten samt Hanöbukten tillhör de områden som kan drabbas värst av stigande havsnivå eftersom det inte pågår någon landhöjning där. Vid klimatforskning är det viktigt att kunna bestämma havsnivåns höjning med så stor noggrannhet som möjligt. För att få fram korrekta värden måste hänsyn tas till jordskorpans rörelser och man måste korrigera mätningarna av vattenståndet mot landhöjningen. Detta sker exempelvis genom upprepade GPS-mätningar på permanenta referensstationer. – Det krävs långa mätserier, minst 30–40 år, för att man ska kunna fastslå att en förändring har skett och hur stor den är. Därför är det viktigt att vi fortsätter samla in data som är relevanta för klimatet, säger Martin Lidberg vid Lantmäteriets geodesienhet.

Hur lägger jag bäst upp min återgång till arbete efter två års sjukskrivning? Vad har jag för alternativ? Vill helst inte arbetsträna på min nuvarande arbetsplats. SVAR: Nu när jag skriver detta svar har regeringens proposition om rehabiliteringskedjan just kommit – förändringar kan komma att ske efter den 1 juli 2008. När man startar en återgång i arbete bör man först ta ställning till följande: Ska återgång i arbete ske hos befintlig arbetsgivare? Med ordinarie arbetsuppgifter? Med tillfälligt andra? Med varaktigt andra? Om det sker hos annan arbetsgivare – ska målet vara att återgå till den befintliga eller inte? Hur ska då anställningen i det senare fallet avslutas? Den inledande planeringen ska ske i samverkan med Försäkringskassan, då det är den som bedömer rätten till och typ av ersättning. De beslutar om du ska börja arbetsträna med rehabpeng eller om det finns arbetsförmåga att starta direkt, och då är det partiell sjukskrivning med sjukpenning som blir aktuellt. Till sin hjälp för att fatta beslutet behöver Försäkringskassan information om din medicinska status från din läkare. Det är därför att rekommendera att din handläggare kallar till ett avstämningsmöte. Jag föreslår att följande parter medverkar: du själv, din chef/arbetsgivarrepresentant, Försäkringskassan, din läkare och eventuellt någon annan som du kan vilja ha med, t.ex. facklig representant eller en vän. Har du gått hos en beteendevetare under din rehabilitering kan det vara lämpligt att även denna resurs medverkar. Inför avstämningsmötet kan du även prata med din arbetsgivare om dina önskemål om arbetsuppgifter etc. Det som ni ska ta ställning till vid mötet är om återgången i arbete ska inledas med deltidssjukskrivning eller arbetsträning. Arbetsträning innebär att den försäkrade kan få hjälp med de arbetsmoment hon eller han inte klarar av och att någon annan utför de resterande arbetsuppgifter som normalt utförs under en dag men som den försäkrade inte orkar med. En arbetsträning startar oftast med 10 timmar per vecka, dvs. 2 timmar om dagen. Om det inte är så att du har en extremt lång resväg är det att rekommendera att direkt starta med femdagarsvecka så att du med en gång börjar träna kroppen och hjärnan på att skapa rutiner. Detta pågår vanligtvis under några veckor. Det följs då oftast av ett nytt avstämningsmöte, och om det är läge: friskskrivning. Det är då oftast en friskskrivning på 25 procent som blir aktuell. Sedan fortsätter det på det här sättet löpande, där beslut om friskskrivning på nästa nivå oftast tas gemensamt på ett avstämningsmöte. I de ärenden som jag har arbetat med där sjukskrivningsorsaken varit utmattningssyndrom, har det från arbetsträningens första dag till 100 procent frisk löpt cirka 12 månader. Det är en process som behöver få ta tid så att kroppen och knoppen hänger med.

Hur och varför har viss mat kommit att konstrueras som specifikt svensk? Detta är den övergripande frågeställningen i Jonathan Metzgers avhandling I köttbullslandet: Konstruktionen av svenskt och utländskt på det kulinariska fältet. Metzgers avhandling kan relateras såväl till ett ökande intresse för konsumtionsforskning i allmänhet som till ett ökande intresse för forskning om mat. Konsumtionsforskningen har på senare år fått ett tydligt genombrott i Sverige, något som till stor del kan kopplas till en stark forskningsmiljö vid ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms universitet, den institution där Metzgers avhandling också försvarats. När det gäller forskning om mat har denna dock traditionellt haft sin kanske starkaste koppling till etnologi, där exempelvis den legendariske lundaprofessorn Nils-Arvid Bringéus haft stort inflytande. Det måste påpekas att Metzgers avhandling, trots en lättillgänglig titel, inte är någon populärvetenskaplig lättviktare, byggd på anekdotisk grund. Snarare är det fråga om en noggrann närläsning och dekonstruktion av i Sverige publicerade kokböcker med hjälp av en teoretiskt tämligen väl underbyggd begreppsapparat. I centrum för undersökningen står relationen mellan diskurser och ideologier kopplade till konstruktionen av det nationella. Undersökningen omfattar, enligt syftesförklaringen, perioden 1900–1970, vilket dock inte hindrar Metzger från att utsträcka sin läsning till även betydligt äldre kokböcker, i uttalat syfte att presentera en ”förhistoria”. Det huvudsakliga material Metzger tittar på har dock gjorts mer hanterligt genom att det mestadels är sådana kokböcker vars titlar uttalat anknyter till någon form av nationalitet som kommit ifråga, kompletterat med ”ett knappt tiotal kokböcker”, vilka ”inkluderas på grund av deras djupa inflytande på svensk kokkonst”. Totalt uppgår materialet till en bra bit över 100 böcker. En av de första saker man slås av när man läser I köttbullslandet är att en stor del av fokus ligger på konstruktionen av det ”andra”. Faktiskt utgör den del av boken som sysselsätter sig med ”svensk” mat den mindre delen av avhandlingen. Metzger visar dock med eftertryck att detta inte är en fråga om bristande fokus, utan om att det ”andra” är en avgörande del av konstruktionen av det ”svenska”. Att kokböcker som uttalat skildrar ”icke-svensk” matlagning inte är något senkommet fenomen visar Metzger med eftertryck. Redan 1664 publicerades en kokbok om Den frantzöske-kocken och pasteybakaren, vilken Metzger visar sannolikt är en översättning av en drygt tio år tidigare i Frankrike publicerad kokbok, vilket därigenom också visar på en lång tradition av att översätta utländska kokböcker till svenska. Jan-Öyvind Swahn har visat att det inte endast handlade om att läsa om utländska mattraditioner; flera svenska kokboksklassiker, såväl Cajsa Warg som Hagdahls kokbok, byggde till stor del på en i huvudsak fransk tradition. Länge var det också det franska som stod i fokus, när utländsk kokkonst omtalades. Vanligen signalerade det ”franska” att det var fråga om ett kulinariskt raffinemang. Cecilia Waerns intressanta och mycket narrativa Italiens mat från 1915 markerar det italienska kökets inträde på ”det kulinariska fältet” som en symbol för det rustika, autentiska och lite bohemiska köket. Av Metzgers kartläggning framgår att andra ”icke-svenska” mattraditioner visserligen inte verkar vara okända, men att de inte behandlas i någon större utsträckning förrän framemot 1950-talet, då de ofta får tjäna som symboler för det exotiska eller ”överexotiska”. Ett specialfall är förhållandet till det amerikanska köket, som i kokböckerna kan beskrivas som ett kök utan traditioner men också ses som en representant för det moderna – på gott och ont. Redan i avhandlingens prolog signalerar Metzger att en ambition är att undersöka länkningarna mellan förändringarna i kokböckerna och övergripande ideologiska förskjutningar i samhället. Men de förklaringar han erbjuder till det vidgade intresset för ”icke-svenska” mattraditioner rör sig även utanför det ideologiska fältet. I huvudsak är det tre förklaringsmodeller som erbjuds: Den första betecknar Metzger som ”vidgade vyer” och den handlar om att svensken i gemen under efterkrigstiden fick en ökad och ”mer nyanserad” omvärldskännedom – till stor del kopplad till ökat resande. Denna förklaring har kanske varit den vanliga att möta till detta fenomen, och understryks också i samtida kokböcker. Som Ria Wägner formulerar det i Med Ria vid TV-spisen handlar det om att man vill ge exempel på ”utländsk mat som det är roligt att pröva efter utlandsresor”. Man skulle kunna se det som att återskapandet av de kulinariska upplevelserna fungerade som en nyckel till att återuppleva resorna. De två övriga modellerna kopplar starkt till nationsbegreppet, där den ena ser ett nationellt tänkande med stark territoriell koppling som förhärskande efter andra världskriget, medan den andra beskriver en ideologisk internationalism, där solidariteten med andra länder är viktig – och då naturligtvis ett intresse för dessa länders mattradition blir en viktig ingång. En viktig förändring som Metzger identifierar är hur de ”icke-svenska” köken retoriskt presenteras för läsarna, där analysen pekar på att retoriken från 1960-talet i allt högre grad betonar autenticitet och tradition, medan de flesta hänvisningar till receptens anpassning till ”svensk smak” lyser med sin frånvaro från och med denna tid. Konstruktionen av den ”icke-svenska” maten bildar det bollplank emot vilket Metzger menar att det ”svenska” köket eller mattraditionen hela tiden förhåller sig. I bokens enligt min mening intressantaste kapitel, ”Svenska kulinariska ikoner”, analyseras hur begreppet ”husmanskost” brukas, tolkas och omtolkas över tid, liksom det ”typiska” smörgåsbordet. Avhandlingstitelns köttbullar dyker i alla fall upp på Tore Wretmans smörgåsbord, även om de annars lämnat få avtryck i boken. Tore Wretman tar – välförtjänt – ganska stor plats i detta kapitel och Metzger visar övertygande hur Wretmans uttalade ambition att ”rädda” en gammal svensk traditionsrik matlagningskonst i minst lika hög grad handlade om ”The invention of tradition”. Som helhet är Metzgers avhandling en imponerande odyssé genom farvatten som tidigare endast sparsamt kartlagts. Det finns knappast anledning att ifrågasätta de övergripande slutsatser som presenteras i avhandlingen, även om det finns en del områden där analysen befinner sig på kanske lite väl djupt vatten.

Making History Sir Bernard Crick’s essay The Making of the United Kingdom comprises the history element of the Home Office’s pamphlet for new citizens. It begins, “To understand a country well and the character of its inhabitants, some history is needed.” Though a seemingly anodyne document, it represents a significant moment in our official approach to history. For the first time, certain parts of our story are being highlighted as representative of national identity. Despite claims that the document is there to help people understand conversational references to “Dunkirk spirit”, history in the hands of the Home Office has become a powerful tool. The past is being mobilised to assist the government’s campaign for greater integration. The multiculturalism of the 1980s and 90s, with its emphasis on the validity of indigenous and adopted cultures, is being abandoned in favour of a codification of Britishness. Charged with such an onerous responsibility, how does Crick do? Well, quite rightly, he prefaces his narrative with a warning about the subjective nature of his approach. “Any account of British history is ... an interpretation. No one person would agree with another what to put in, what to leave out, and how to say it.” With that out of the way, Crick then launches into a Whiggish chronicle of the “making” of modern Britain. And, as predicted, there is something here to infuriate and please all audiences. At times, the narrative appears superficial; at other times overcomplicated. Radicals will quibble with Crick’s characterization of Oliver Cromwell as a “God-fearing dictator” and certainly dispute his rosy view of empire. Traditionalists might raise an eyebrow at the single paragraph devoted to the Industrial Revolution. They might also find undercurrents of bias in his treatment of the Thatcher and Blair administrations. To my mind, there is not enough intellectual history or a proper account of the role of religion. There are plenty of Kings and Queens, but no Thomas Hobbes or Charles Darwin. Cultural historians will be disappointed by notable absences in their field. But given every critic will have an axe to grind, Crick has done a magnificent job of presenting Britain’s complex, multifarious past in a comprehensible and intelligent way. He appropriately positions the UK within both a European and global perspective. Above all, this history reads well. Thankfully, it does not seem to have been hacked together by committee. Instead, it enjoys an authorial tone which carries the reader along. Nonetheless, behind The Making of the United Kingdom lurks an official agenda. Underpinning the narrative is an argument about Britain being a nation of migrants who, over the past centuries, have successfully come together by carefully combining their indigenous traditions with a new British identity. “We have been, after all, a multinational and multicultural society for a long time now without losing either our overarching British identity or our Scottish, Welsh, Irish or English cultural and national identities.” Thus, new citizens are reassured that they comprise but the latest chapter of our national story. Immigration and integration are as redolent of British history as John Bull, the Battle of Trafalgar and the Blitz spirit. But, Crick rightly reminds them, “It all works reasonably well so long as no identities are asserted as exclusive of others.” One of the best-selling history books of the last few years was George Courtauld’s traditionalist polemic, The Pocket Book of Patriotism. Upset by the state of history teaching in schools, Courtauld successfully packaged together an arbitrary collection of dates and details to remind his readership of the building blocks of the British past. Crick’s pamphlet is an altogether more sophisticated answer to such worries in an age of ever greater migrant flows. And, truth be told, if new citizens were to absorb his rich and subtle account of British history, they would be in a stronger position than many “native” undergraduates.