Provpass 2 verbal hösten 2012

På en liten skola någonstans i södra Sverige sitter en forskare och samtalar med eleverna i en tvåa. Ämnet som avhandlas är vad eleverna tycker om att läsa och vilka böcker de läst så här långt. Barnen är mycket aktiva och berättar ivrigt om sina läsefrukter. Den litterära dieten är varierad men flera av barnen har läst sådant som vi brukar benämna långserier, till exempel böckerna om LasseMaja. Barnen berättar utförligt om innehållet i det lästa och lyfter fram olika händelser i böckerna som de tycker är särskilt roliga och viktiga. Den lyssnande forskaren är imponerad av de här åttaåringarnas beläsenhet och hon kan konstatera att de inte bara kan läsa rent tekniskt utan att de också läser med god förståelse och att de kan förhålla sig till innehållet i det lästa. Eva, elevernas lärare, som är mycket erfaren, har lämnat den traditionella bokstavsinlärningen och den isolerade, formaliserade färdighetsträningen. Hon har insett vikten av ett holistiskt tänkande där svenskämnet integreras med andra ämnen och där olika språkliga uttryck går hand i hand. All färdighetsträning sker i funktionella sammanhang, det är innehållet i undervisningen som står i fokus och skönlitteraturen fyller en viktig funktion som källa till kunskap och upplevelse. På order från kommunledningen kommer så en dag en specialpedagog till klassen och genomför ett ordkedjetest. Resultatet får den erfarna specialpedagogen att blekna. Enligt testet skulle det nämligen förhålla sig så att de flesta eleverna i den här klassen kan beskrivas som analfabeter. De har nästan det sämsta resultatet i hela kommunen. Detta är, minst sagt, förbryllande och Eva börjar vackla i sin tro på vikten av att bedriva en undervisning där meningsfullhet, förståelse, innehåll, helheter och dialog utgör de didaktiska grundbultarna. Hon vet att hennes elever med flyt och god förståelse kan läsa både facklitteratur och skönlitteratur anpassad för deras ålder, och lika förbaskat visar testresultatet att eleverna inte kan läsa. Hur i hela friden ska man få den här ekvationen att gå ihop? Svaret på gåtan är sannolikt att det elever gör när de utsätts för ordkedjetest inte har något med läsning att göra. Det handlar enbart om rent teknisk ordavkodning, och testet är utformat så att innehållet i de ord som eleverna ska identifiera inte ska ge dem några som helst ledtrådar när de ”läser”. Evas elever är vana vid att de texter de läser ska vara intressanta och meningsfulla och att det viktiga är att de förstår vad de läser. När de genomförde ordkedjetestet letade de naturligtvis efter mening, innehåll, betydelse och förståelse, och när de inte hittade något av detta gav de sannolikt upp. Den enda slutsats man kan dra av detta är att ordkedjetest är oanvändbara om man vill få en uppfattning om elevers läsförmåga och läsförståelse. Och att kommunala beslutsfattare ska låta bli att fatta beslut på områden där de saknar kompetens.

Sparvugglor är mestadels stationära, särskilt hanarna. Men vid födobrist kan de flytta långa sträckor. I vår forskning beskriver vi en flyttningshöst vid Hammarö fågelstation 2005, då ett stort antal sparvugglor fångades och ringmärktes samt bestämdes till kön och ålder. Sparvugglorna fångades i spegelnät med hjälp av bandspelare med sparvugglesång och andra läten under september och oktober. Årsungar av sparvuggla genomgår en partiell ruggning i juli–oktober, medan adulta ugglor ruggar fullständigt under samma period. Ungfåglarna ruggar inte de yttre större täckarna utan bara ett varierande antal av de inre. Detta leder till en kontrast mellan de två fjädergenerationerna, en ålderskaraktär som är lätt att urskilja i fält. Även hand- och armpennorna är olika hos unga och gamla individer. Ungfåglarnas pennor var brunaktiga utan grått, och de ljusa fläckarna i spetsen av hand- och armpennorna var vitare och mera kontrasterande hos de gamla än hos de unga. Ruggningsstadiet är till hjälp vid åldersbestämningen ända till oktober eftersom många adulter ruggar färdigt först då. Ugglorna könsbestämdes med hjälp av vinglängden. Fåglar som hade en vinge som var längre än 101 mm ansågs vara honor och fåglar som hade en vinge som var kortare än 100 mm ansågs vara hanar. Vi fångade totalt 164 sparvugglor mellan 28 augusti och 31 oktober. Den första tidiga individen den 28 augusti var antagligen en lokal fågel. Flyttande ugglor började uppträda den 9 september. Flyttningen pågick nästan varje dag, men den intensivaste perioden var sista tredjedelen av september då 48 procent av ugglorna fångades. Toppen nåddes den 22 september, då 15 sparvugglor fångades. Ungfåglarna startade flyttningen elva dagar före de adulta. Ungfåglarnas topp inföll 26 september och de gamlas topp 7 oktober. Den sista fågeln var en adult den 31 oktober. Ungfåglarnas flyttning minskade kraftigt redan i början av oktober. Flyttningsmönstret 2005 liknade det som registrerats vid Hammarö tidigare år. En majoritet av de flyttande sparvugglorna var honor. Det fanns ingen tidsskillnad i sträckets förlopp mellan könen. Vi fick bara ett längre återfynd samma höst. Det var en ungfågel som kontrollerades vid Strömstad 123 km väster om märkplatsen. På märkplatsen fick vi 12 kontroller, bara en gång av varje fågel och vanligen bara ett fåtal dagar efter märkningen. Den längsta tiden mellan märkning och kontroll var 22 dagar. Ytterligare ett långåterfynd erhölls i mars 2008. Fågeln hade märkts som årsunge och återfanns i Nordre Osen, Hedmark i Norge, 247 km åt NNV. De flesta av de 163 sparvugglorna efter den första fångades i gryningen (86 %), de flesta av de övriga i skymningen och bara ett fåtal under natten eller dagen.

Sveriges Arkitekters Kritikerpris har just delats ut. Det gick till Jan Åman och hans Färgfabriken för ”deras sätt att driva och förnya arkitektur- och stadsbyggnadsdebatten i otraditionella former”. Börjar synen på diskussionen om arkitektur och samhällsplanering sakta förändras? Annars brukar det låta som när Ola Andersson fick kritikerpriset 2006, för att ha ”spridit arkitekturkritik och stadsbyggnadsdebatt till en bredare krets”. Eller som när Tomas Lewan fick det året efter för att juryn ville ”uppmuntra fler praktiserande arkitekter att delta i det offentliga samtalet om arkitektur”. Det finns något uppfordrande, otydligt och nästan rörande förhoppningsfullt i formuleringarna om det där ”offentliga samtalet”. Vad är målet – folkbildning, förståelse eller kanske förlåtelse? Vem ska man prata med, vem är egentligen intresserad – näringslivet eller det så kallade brukarledet? Nja, knappast. Panegyrisk självanalys har egentligen bara en målgrupp: andra arkitekter. Få debattörer är verkligt intresserade av dialog men däremot gärna av en prestigefylld monolog. Ska ett samtal lyfta över en propagandanivå måste det finnas ett intresse och en öppenhet för andras åsikter, fördomar och motsägelser. Dialogen har annars en tendens att förvandlas till någon sorts passivt aggressiv tävling, unket osande av testosteron. De som efterlyser offentlig debatt har ofta en (mer eller mindre) dold agenda. Det kan handla om att arkitekter borde bygga höga hus, värna hyresrätten, ägna sig mer åt socialt engagemang eller passivhus. Man kidnappar diskussionen för egna syften och vill slå fast arkitekturens uppgift. Hur angeläget det än är att rädda världen kan det aldrig automatiskt bli alla arkitekters uppgift. Se upp för skendebatt och smygtotalitära debattörer! Arkitektvärlden fortsätter att känna sig dålig för att den inte får igång det efterlängtade ”offentliga samtalet om arkitektur”. Kanske bygger denna desperata önskan på nostalgi. På drömmen om en tid när vi säkert visste vilket samhälle som skulle byggas och vilken stil det skulle byggas i. En tid när arkitekterna hade allmänhetens förtroende. Kåren var liten, homogen och säker på att man hade rätt. Kanske lever föreställningen om samtalet kvar där? I så fall är det förväntningarna det är fel på. Sverige är inte samma land i dag som på tjugo- eller sextiotalet. Arkitekter i dag är en större, mer diversifierad och globaliserad yrkesgrupp som kan och vill prata om många olika saker samtidigt. Vår fixering vid bristen på en bred debatt om arkitektur skymmer det faktum att det faktiskt pågår många olika diskussioner i en mängd olika grupperingar. Kanske dags att sluta drömma om det offentliga goda/uppbyggliga/folkbildande samtalet? Och börja prata i stället, i normal samtalston.

Nyligen publicerade BMJ (British Medical Journal) en nationell kohortstudie från Storbritannien som visar att mycket svår maternell sjuklighet (eklampsi, peripartal hysterektomi, lung- eller fostervattensemboli samt akut fettlever) är vanligare bland vissa etniska minoritetsgrupper än bland den vita majoritetsbefolkningen. Högst risk hade kvinnor med afrikansk eller karibisk bakgrund, efter justering för socioekonomiska faktorer. Detta motsvarar fynd i tidigare studier om mödradödlighet och perinatal dödlighet. Författarna diskuterar skillnader i sjukdomsmönster som förklaring, men de berör inte interaktioner mellan variabler, suboptimal vård eller kommunikationsproblem som tänkbara alternativ. Svårigheterna att mäta mödramortalitet korrekt har diskuterats länge. Även i höginkomstländer finns problem med felklassificering och statistisk styrka, vilket försvårar möjligheterna att studera mödra- och förlossningsvård i ett etniskt perspektiv. I BMJ-artikeln har man försökt komma åt problemet genom att använda 'near miss', dvs. att kvinnan nästan varit på väg att dö, som mått på svår maternell sjuklighet. Studier av svår maternell morbiditet baseras på kliniska kriterier för vanligt förekommande diagnoser, för organspecifik dysfunktion eller för handläggning och intervention av kritiska tillstånd. De flesta studierna har utförts på sjukhusmaterial i höginkomstländer, men några även i låginkomstländer. Introduktionen av begreppet svår maternell sjuklighet ska ses som ett komplement till att mäta kvaliteten på mödra- och förlossningsvården och som ett sätt att öka förståelsen för förloppet hos svårt sjuka kvinnor som överlever jämfört med dem som dör i samband med graviditet eller förlossning. Författarna påpekar att möjligheten att studera skillnader mellan grupper underlättas. Dessutom ger det bättre möjlighet till kunskaper i kliniska rutiner, eftersom morbiditet är vanligare än mödradödsfall. Ett annat argument för att använda svår maternell sjuklighet är att det anses som ett mindre dömande mått, och därmed är det lättare att dra lärdom av resultaten. Det är intressant att jämföra resultaten om ojämlikhet inom brittisk förlossningsvård med svensk vård, eftersom Sverige proportionellt sett har en högre andel invandrad befolkning än både Storbritannien och USA. Ett problem är dock att olika definitioner av invandrare används. I nordiska studier är kvinnans födelseland ofta utgångspunkt för definitionen, i de brittiska studierna den etniska gruppen. I Storbritannien anser man att verkligheten speglas bättre om individen själv definierar vilken etnisk grupp hon tillhör. Detta har en historisk förklaring, men det försvårar jämförelsen mellan länder: t.ex. klassificeras kvinnor från Afrika söder om Sahara som antingen vita afrikaner, indiska afrikaner eller svarta afrikaner. I BMJ-artikeln betyder det att många av de kvinnor som identifierades som högriskindivider för maternell sjuklighet i själva verket kan vara födda och uppvuxna i Storbritannien. Etnicitetsbegreppet kan tolkas som en socioekonomisk såväl som en biologisk variabel, men det är svårare att analysera samband med migration och sociokulturella traditioner. I BMJ-artikeln diskuteras olika sjukdomsmönster som bakomliggande orsak till skillnaderna mellan etniska grupper, men kvalitetsaspekten på vården tas inte upp. Dagens barnmorskor och läkare kanske inte är tillräckligt tränade för att diagnostisera och handlägga ovanliga sjukdomar som hjärtsjukdomar, tuberkulos, malaria eller HIV. Detta kan vara en orsak till försenad diagnos och behandling, och därmed ge ökad risk för svår maternell sjuklighet. När man studerar utfall som mödradödlighet eller svår maternell sjuklighet är det viktigt att beakta hur tillgänglig vården är. Tillgången till vård är mycket hög i Storbritannien, och man har länge haft en mycket liberal inställning till att akutsjukvård ska vara kostnadsfri för alla som befinner sig i landet oavsett legal status och medborgarskap. Mödra- och förlossningsvården är i detta avseende kanske mer ojämlik i Sverige med tanke på de oklarheter och regionala skillnader som råder för 'papperslösa' och gömda flyktingar. Det går ännu inte att dra slutsatser på individnivå, men beläggen ökar för att kvinnor med ursprung i afrikanska länder – på gruppnivå – är en riskgrupp inom mödra- och förlossningsvården efter invandring till Europa och Nordamerika. För de allra flesta utlandsfödda kvinnor som föder barn i Sverige går det dock bra, trots att de kommer från mycket fattiga länder med såväl hög paritet som hög sjuklighet.

A review of a book by Gerald Posner Until it was sold to Boston Ventures in 1988, Motown Records produced a music that helped transform American popular tastes. Founded and directed by Berry Gordy, a Detroit-born child of middle-class parents who migrated from violently segregationist Georgia in the 1920’s, Motown brought together the talents of an amazing, largely Detroit-based, group of songwriters, singers, producers and musicians, who succeeded in creating hit after hit for nearly 30 years. From Jackie Wilson and Smokey Robinson in the early 1960’s through the Supremes and the Jackson Five (to say nothing of Stevie Wonder, Marvin Gaye and the solo careers of Diana Ross and Michael Jackson), Motown was a veritable music factory. Gordy strove for a sound that would cross over, appealing to whites along with a core black constituency. White singers had previously captured this audience with their versions of black artists’ work, and Gordy would change that by making black music more accessible to whites, intentionally softening gospel shouts and rhythm and blues tones. He sought financial success and public acclaim, but in the process he and the artists he worked with influenced the listening habits of young Americans of all racial and ethnic backgrounds. It is this complex story that Gerald Posner explores in Motown: Music, Money, Sex, and Power. Posner is an accomplished author of numerous books, including well-received studies of the assassinations of John Kennedy and Martin Luther King, and is a highly regarded investigative reporter as well. These skills, however, are less evident in his current effort. Gordy and the “major Motown stars” boycotted him. Other people insisted on anonymity. The result is a book that depends in large part on previously published newspaper stories and autobiographies, which lend it an air of familiarity. Posner, who exhibits something of a tin ear, discusses neither the lyrics nor the music itself, does not examine its origins in earlier black musical expression and never mentions soul music, a contemporaneous popular music that was deeply grounded in gospel and also appealed to white audiences. However, the issue of crossing over from black to white audiences is central to the music and the economics of Motown, as Posner himself acknowledges. Even today, crossing over is a contentious issue, producing a variety of interpretations. Disagreements about the meaning of crossing over reveal core beliefs about race identity and racial politics, and the lack of any analysis here is painfully glaring. Motown began its existence in the late 1950’s, at the very end of the postwar expansion of independent record companies, like Chess and Sun, recording the early work of everyone from Elvis Presley to James Brown. The bottom line for all these companies was simple survival, and the weapon was a cutthroat business ethic. As a former Detroit record store owner, Gordy was no stranger to this environment; so it should not be surprising that from the company’s inception numerous Motown artists complained about royalty payments and other business arrangements tilted to Gordy’s advantage. Motown under Gordy never cheated its artists outright, but it did take advantage of them time and again. Posner fails to fully grasp Gordy’s drive for economic success and public prominence, instead describing an almost idyllic scene in which a version of standard family values, under a paternalistic Gordy, reigned supreme. Gordy was always a businessman. He built a company to create, make and then sell its product as widely as possible. His commitment to promoting black cultural expression never interfered with his eagerness to maximize profits. Still, Gordy had an ear for the music. And he had a sensitivity to consumer trends that helped establish a style that continues to influence American popular culture. Nick Salvatore, The New York Times Book Review