Provpass 2 verbal våren 2012

Tass och fot och kras. Vi tycker lika mycket om det, hunden och jag, att trampa på den nattgamla ishinna som förvandlar vattenpölar till ett motstånd och ett ljud. Skönheten i det spruckna; de fint krackelerade brottytorna, förgreningen av dissonanta klanger i det brustna ljudet. Om teorier hade former och ljud skulle jag säga att det är samma kvalitet som under alla mina år i akademin har lockat mig i poststrukturalismens tankemyller. Det handlar om sprickorna, gliporna, glappen. Ljudet av saker och sammanhang som går i kras. Inte av förstörelse-lusta utan bara därför att det är lögn att det skulle vara helt. Att det skulle gå ihop och gå att knyta röda snören om och ge bort i present och få forskningsstipendier för. Mot bättre vetande: djupast in i det feministiskt-akademiska omedvetna spirar en med åren alltmer kantstött men ännu i hemlighet omhuldad dröm om harmonins och samförståndets möjlighet. Ja, redan i själva ordet “vi” tumlar ett par lyckligt avnavlade och samstämda flick-tvillingar omkring. Ett “jag” som speglar sig i ett “du” som känner igen och bejakar sitt “vi”, utan att en enda gång se sig över axeln och med Sara Lidman försäga sig i ett “vars är du barnfödd då?”. Fortfarande är det ur omkretsen kring den frågan som det mesta identitetsgrubbel och genustrubbel tar sin början. I slitaget mellan, för att låna Susan Stanford Friedmans träffande karakteristik, de emotionella rötter vi erkänner (eller förnekar) som ursprung, familj och hemma och de mångförgrenade topografiska rutter våra livsresor ofta beskriver. Det är där det krasar och spricker. Det är där nya sammanhang kan anas i den utsikt som öppnar sig mellan sprickorna. Det är där disharmoniska och asymmetriska möten kan äga rum, inte med likheten och samförståndet, utan med den erkända olikheten som fästpunkt. Fotsulans och trampdynans möte med den islagda vattenpölen kan ur den synvinkeln fungera som en variation på det berömda surrealistiska mötet “mellan ett paraply och en symaskin på ett obduktionsbord”. Slumpen ger dem mening, men alltid en tredje; en annan än den som ryms i vårt kulturellt betingade vanetänkande kring identitet i termer av skillnad och likhet. Annelie Bränström Öhman

Ett svensk-grekiskt forskarlag har för första gången kunnat kartlägga hur oerfarna trädgårdssångare beter sig när de laddar inför resan över Sahara. Detta har man kunnat göra genom att förse dem med extremt lätta sändare. Vi vet att miljoner fåglar korsar Sahara både vår och höst. Vi vet också att de på det hela taget inte har möjlighet att fylla på sina fettförråd under ökenetappen. Genom radarstudier vet vi numera att de flesta småfåglar flyger nattetid och rastar i öknen under dagen. De måste äta sig feta innan de börjar flyga över Sahara, och då kan man undra hur oerfarna förstaåringar inser när de ska ta tid på sig och lägga på hullet. Följer de enbart ett inre program eller påverkas de av signaler från omgivningen? Tidigare studier har visat att näktergalar påverkas av magnetfält. Om de på konstgjord väg utsätts för den typ av magnetfält som finns nära öknen, så ökar de sitt näringsintag som om de stod inför en ökenkorsning. I senaste numret av Journal of Avian Biology redovisar Thord Fransson och tre medarbetare en studie av 1K-trädgårdssångare i Grekland. Man fångade trädgårdssångare dels på Lesbos, dels på centrala Kreta 450 km längre söderut. Den genomsnittliga fettreserven när fåglarna fångades på Lesbos var cirka 33 %, jämfört med en fågel utan fettreserv (”lean body mass”), medan den på Kreta var 28,5 %. På Kreta stannade fåglarna mellan två och tre veckor (13–20 dagar) och gav sig av med en bränslereserv kring 100 %. Den här forskningen kring tättingar som flyttar via Grekland har pågått i flera år: 1998–2002 på Lesbos och 2001–2004 på Kreta. En nyhet var att man i september 2004 satte extremt lätta radiosändare på 22 trädgårdssångare, alla yngre än ett kalenderår, när de nyanlänt till Kreta. Sändarna vägde cirka 0,5 g och fästes med lim på ryggfjädrarna. Sändarnas livslängd var minst 21 dagar. Fåglarna som försågs med elektronik hade en kroppsmassa på mellan 16,4 och 19,7 g. Med hjälp av sändarna kunde man sedan följa 20 av dessa oerfarna trädgårdssångare och konstatera att dessa 1K-fåglar tycktes ha en väl fungerande strategi inför sin fortsatta flyttning. De flesta anländer till Kreta med relativt liten bränslebelastning, strövar omkring tills de hittar områden med god tillgång på fikonträd, stannar i mer än två veckor och äter fikon och ger sig sedan av med en genomsnittlig bränslereserv på nästan 100 % av det som kallas “mager kroppsmassa”. När tropikflyttande tättingar passerar genom Europa, har de normalt ganska små fettreserver (omkring 20–30 %). Att bära på sig stora fettreserver kräver högre förbränning under flygningen, och tyngden gör att fågeln får svårare att snabbt undvika predatorer. En lång rad studier har visat att fåglarna normalt bara stannar cirka en vecka på olika rastplatser under höstflyttningen genom Europa. Den nu redovisade studien visar att oerfarna 1K-trädgårdssångare byter strategi när de rastar inför Saharaflygningen. De stannar mycket längre och ökar sina fettreserver till upp emot 100 %. Forskarlaget avslutar sin uppsats med en förmodan att ett så finjusterat färdprogram tyder på att de unga fåglarna också förmår utläsa någon information från omgivningen. Lennart Nilsson predator = rovdjur

Kärnan i Sigmund Freuds förförelseteori är att en för tidig sexuell erfarenhet i barndomen – företrädesvis en förförelse eller ett förförelseförsök från en vuxen – är ett nödvändigt villkor för uppkomsten av hysterisk sjukdom. Freud tänker sig dock att vid tidpunkten för erfarenheten så saknar den traumatisk kvalitet då barnet ännu inte har utvecklat förutsättningar för att förstå dess sexuella karaktär. I stället lagras erfarenheten i form av ett främmande minnesspår i barnets inre, ett minnesspår som senare i livet, i samband med den sexuella mognaden, och genom att stå i associativ förbindelse med aktuella händelser, aktiveras och retroaktivt ges traumatisk innebörd. Det återvändande och numera plågsamma och överväldigande minnet trängs därför bort och förpassas till det omedvetna varifrån det pockar på uppmärksamhet och på så vis blir en konstitutiv faktor i det hysteriska symptomets uppkomst. Av olika anledningar övergav alltså Freud denna teori. Eller mer specifikt: Han insåg snart att de berättelser om sexuell förförelse som han fick höra i sin kliniska praktik till övervägande del var fantasifoster, och följaktligen blev han tvungen att revidera sin tanke på att en yttre händelse var den drivande komponenten i den process som lett fram till det hysteriska insjuknandet. I och med detta hade Freud, som han själv i efterhand uttrycker det, “förlorat fotfästet i de reella förhållandena”. Det uppstod en tom plats i förklaringskedjan och därmed låg vägen öppen för att mer koncentrerat förlägga den kliniska och teoretiska uppmärksamheten till det inre fantasilivet. På så vis kom Freud att uppfatta den inre världens psykiska realitet som den yttersta förklaringsgrunden för de psykopatologiska symptomen, och i sitt mångåriga sökande efter denna verklighets dynamik och konstitutiva skikt kom han att formulera vad som sedermera blivit psykoanalysens väsentliga bidrag till vår förståelse av människan – den infantila sexualiteten och det arkaiska driftlivets obevekliga önskeimpulser, oidipuskomplexet och framväxten av den psykiska topografi n, det intrapsykiska kraftspelet och symptomets karaktär av neurotisk kompromissbildning osv. Johan Eriksson

Universiteten väljer språk. En av de viktiga principerna för universitetens verksamhet uttrycks på följande sätt i den så kallade Bolognadeklarationen, universitetens Magna Charta, som undertecknades av ett stort antal europeiska rektorer i Bologna 1988: Universiteten är den europeiska humanistiska traditionens förvaltare, men deras ständiga strävan är att uppnå universell kunskap. För att kunna fylla sin uppgift måste de bortse från alla geografiska och politiska gränser och därigenom bekräfta den tvingande nödvändigheten av att skilda kulturer får lära känna och påverka varandra. En vanlig skillnad mellan olika kulturer är att de använder olika språk. Det kan vara olika språk i egentlig mening men det kan också vara olika genrer, som till exempel expertspråk respektive språk som riktar sig till studenter eller allmänhet. För att universitetens arbete med utbildning, forskning och forskningsinformation ska kunna följa den princip om universellt kultur- och kunskapsutbyte som uttrycks i Bolognadeklarationen, krävs alltså rik tillgång till och kunskap om olika språk och genrer inom universitetsvärlden. Språkfrågor diskuteras för närvarande ovanligt intensivt inte bara på politisk nivå utan också inom universitetsvärlden. Det gäller bland annat diskussioner om behovet av språkpolicyer för lärosäten och vilka språk man “har råd” att ge utbildning i. I medierna pågår även diskussioner om språkval. Under förra året debatterades exempelvis behovet av fler humanistiska och samhällsvetenskapliga avhandlingar på engelska för att göra dem mer spridda internationellt. Också svenskans ställning inom naturvetenskaperna har debatterats. Jag tycker inte att man kan resonera riktigt så generellt som att det handlar om val mellan antingen svenska, engelska eller parallellspråkighet. Det är skillnad mellan forskning, utbildning och forskningsinformation; de riktar sig till olika målgrupper och därför hänger språkvalet ihop också med genren. Det viktiga tycker jag är att valet av språk för olika verksamheter relateras till den princip för universitetens arbete som citeras inledningsvis: universitetens ansvar är att befrämja ett universellt kultur- och kunskapsutbyte. För forskningens del är det viktigaste målet att nå ut i världen, att delta i den internationella diskussionen. Det är alltså naturligt att välja engelska. Ett problem med detta är att för framför allt humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen är språket ett viktigt redskap, och om man har svenska som förstaspråk är det redskapet mer utvecklat på svenska. Problemet kan dock i ganska hög grad åtgärdas genom god fackspråksundervisning på engelska, och även om det är tids- och resurskrävande måste universiteten satsa på det. Det sägs ofta i Sverige att svenskar är bra på att tala och skriva engelska, men det gäller nog mest i vardagliga sammanhang eller inom starkt fackspråkligt präglade områden som naturvetenskap och medicin. Medvetenheten om stilistiska skillnader i engelska är generellt sett ganska låg. Det sägs till och med ibland i internationella sammanhang att svenska forskare talar och skriver “baby-språk” på engelska. Om man väljer att skriva på svenska krävs det i dag att man bifogar en sammanfattning på engelska (eller ibland något annat stort europeiskt språk). Men sammanfattningarna tenderar att vara ganska korta, och därför bör kravet vara att man skriver längre sammanfattningar på engelska, alternativt strävar efter att publicera längre artiklar i internationella tidskrifter för att delta i den internationella forskarvärlden. Att, som man gör vid den naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, kräva långa sammanfattningar på svenska om en avhandling är skriven på engelska, är lovvärt ur perspektivet “risken för domänförlust”. Men framför allt är det betydelsefullt när resultaten ska användas för utbildning och forskningsinformation. Det innebär inte att all forskning måste presenteras på svenska; ett byte av språk kan äga rum samtidigt med bytet till genrerna utbildning och forskningsinformation. För utbildningens del är det viktigt att påpeka att det finns stora förståelsefördelar med att studera på sitt första-språk, särskilt i sådana ämnen där språket är ett redskap. För många andraspråkstalare tycks det, enligt rapporter “från golvet”, vara lättare att studera på svenska än på engelska. Det är också mycket lättare för lärare att undervisa på sitt förstaspråk. Undervisningen blir helt enkelt bättre, mer entusiasmerande och motiverande, om man slipper bekymra sig över språkformen och kan koncentrera sig på innehållet. Ur ett svenskt perspektiv bör alltså den högre utbildningen ske på svenska. Med lärare och studenter som är svenskspråkiga finns det ingen anledning att använda något annat språk än svenska, tvärtom. Får engelskspråkiga forskningsrapporter som är skrivna i Sverige dessutom långa svenska sammanfattningar underlättas situationen ytterligare. Men eftersom den högre utbildningen har ett krav på forskningsanknytning, och då inte bara till forskning producerad i Sverige, är mycket av forskningen engelskspråkig. Därför krävs goda kunskaper i det språket. Och med studenter från andra länder är det i stort sett nödvändigt att använda ett annat språk. I september förra året anordnades vid Helsingfors universitet en europeisk konferens om flerspråkighet vid universiteten, där man bland många andra ting diskuterade kvaliteten i kurser som ges på engelska i icke-engelskspråkiga länder. Uppfattningen var att kvaliteten varierar ganska mycket, och man ägnade uppmärksamhet åt olika sätt att förbättra den. Praktiskt illustrerades ett sådant sätt av Jacques Delmoly, enhetschef för EU-direktoratet för utbildning och kultur, som talade på franska men illustrerade sitt tal med bilder på engelska. Möjligheter till tolkning till engelska gavs samtidigt, men för en åhörare utan hörlurar som jag, som också har gammal skolfranska i bagaget, gav föreläsningen ett gott utbyte utan tolkning; det betydde mycket för intresset att se och höra en entusiastisk fransman. Utbildning i fackspråksengelska krävs, men det är alltså inte vare sig förbjudet eller farligt att blanda språk; entusiasm och motivation är viktiga i utbildningssammanhang! Ett argument för att svenska även i fortsättningen ska användas som vetenskapsspråk är att forskaren ska kunna kommunicera med icke-experter om sitt ämne. Men den typen av kommunikation är en annan genre än den vetenskapliga. Forskningsinformation måste förstås huvudsakligen ske på svenska i Sverige. Inom ramen för Bolognaprocessen är detta slags kommunikation med icke-experter ett viktigt mål för den högre utbildningen, och kunskap om och skicklighet i denna genre ingår i lärandemålen för alla examina. Det nya systemet kommer snart att införas. Arbetet med detta kommer så småningom att leda till att forskare blir skickligare i genren och att språkvalet blir relaterat till mottagargruppen. Det är däremot inte alls säkert att till exempel alla termer som används experter emellan måste ha en svensk ekvivalent; kunskap kan förmedlas med vardagliga ord. Kerstin Norén

Several mysteries surrounded the career of Rong Yiren. One was how he could have been vice-chairman of the 5th National Committee of the Chinese People’s Political Consultative Conference and of the standing committee of the 6th and 7th National People’s Congress, as well as vice-president of the People’s Republic, without ever (to anyone’s certain knowledge) joining the Communist Party. Another was how, despite ceding many of his family’s business holdings after the 1949 revolution, and losing the rest during the Cultural Revolution of 1966–76, he emerged within a decade as one of the 50 most charismatic businessmen in the world, by Fortune’s reckoning, and by 1999, by Forbes’, as China’s richest. The answer to both these mysteries is that he played a very clever and very Chinese game. First, when most of his family, including his brothers, fled from China to Taiwan or the United States after 1949, Mr Rong stayed. He had 24 flour mills to run, besides dyeing, printing and textile factories, employing in all some 80,000 people; his family’s business empire, started in 1902, had been among the biggest in the country. The decision not to flee was brave, and made him nervous: he was “like an ant on a hot pan”, he said later, but stayed calm in front of the workforce. He also presented himself, from the first, as one of those “national” or “patriotic” capitalists who had remained not to enrich himself, but to help China and its poverty. His dogged conviction that his country would eventually find capitalism necessary was to be proved right in spades. Mr Rong’s communism was subtle. He supported the Communists, he admitted, with only “one hand” at first. But when he realised that this would not do, he raised two, with implicit conditions. If he gave the party what it wanted, he would try to make sure the favour was returned. After 1956, when he handed over large stakes in his family’s businesses to the government, he was given 30m Yuan ($12m) in compensation, as well as the posts of vice-mayor of Shanghai and, in 1959, vice-minister for the textile industry. Having gained political ties from canny surrenders, Mr Rong made sure he used them. Guanxi, or personal connections, the grease of all commerce and politics in China, helped him to survive the Cultural Revolution, more or less. Though his companies were confiscated, his mansions ransacked, and he himself reduced to menial work, top members of the party shielded him from further terrors. In 1978, all the years of careful positioning bore fruit. Deng Xiaoping decided that China would experiment with capitalism, opening windows to the world, and brought in Mr Rong to find “boldly creative” ways of doing so. He could have picked no better one: urbane, beautifully turned out, educated under the British system at St John’s University in Shanghai, a man impeccably loyal to China and to Deng, but also a raging capitalist to his very marrow. Mr Rong, now in his dream job, did not have to look far to find versions of capitalism he liked. In 1979, at the party’s behest, he founded CITIC, ostensibly as the investment arm of the Chinese state but also, in effect, his own company. From its very beginnings it was in clover, a state-licensed predator in a land empty of private rivals. Telecoms, utilities and highways were swept up. When Deng in the 1980s set up the Special Economic Zones in southern China, where capitalist forays were permitted, CITIC was first there to exploit the property boom. Mr Rong, roving extensively, found foreign concerns for China to invest in, and foreign investors were in turn lured back to China. Mr Rong’s conglomerate soon boasted global assets of more than 51 billion Yuan and 200 affiliated enterprises, including airlines, Hong Kong banks, timber operations and Australian aluminium smelting. To what extent public assets leached into private income was something the Chinese government could never quite find out. Certainly it had no system of rules to stop it. Once the dragon of capitalism, even in the safe and suave form of Mr Rong, was let in through the door, government and markets mingled.