Provpass 4 verbal våren 2012

Gör översättningar originallitteraturen bättre? Skulle det, i så fall, förklara att också bottennapp och slam ur den svenska fl oden av underhållningslitteratur säljer så stort utomlands? Det omvända, att översättningar kan försämra, diskuteras regelbundet i samband med allt från bruksanvisningar till prismotiveringar för Nobelpriset i litteratur. Det sistnämnda upptäckte en journalistkollega för några år sedan då den tyska versionen av motiveringen från Svenska Akademien innehöll fl era rejäla språkfel. Det kan alltså så att säga hända i de bästa kretsar. Samt i ens egna. Som skrivande journalist är jag pinsamt medveten om slarvfelsbenägenhet och tillfälliga avbrott mellan hjärnan och fi ngrarna på tangentbordet. Fel som måste upptäckas av andra, av redigerande och korrigerande ögon. När det i en roman utgiven på och översatt av ett högt ansett förlag heter att någon tvättade sig med ”en blå såpa” utgår jag ifrån att de där ögonen har rationaliserats bort. Det händer också att jag läser översatt skönlitteratur där meningarna blivit så egendomliga att det väcker konspiratoriska tankar om att bruksanvisningarnas översättningsprogram i smyg har introducerats på förlagen. Men frågan är alltså om det förekommer att man gör tvärtom, att stolpigt hopkommen och torftig så kallad må-bra-litteratur blir betydligt bättre på ett annat språk? Jag har inget emot deckare eller annan underhållningslitteratur. Tvärtom. Men att läsa böcker som är illa skrivna och kryckigt berättade är som att lyssna till musik där någon spelar falskt, inte skärande, utan bara lite fel, hela tiden. Och därför – är det tänkbart att översättare, från exempelvis svenska till tyska, förändrar, skriver om det som är illa skrivet? Nej, en översättares främsta plikt är att tolka författarens avsikter; det framstår som översättarnas professionella ledstjärna. Men den plikten är, ibland, teoretisk och praktiken en annan. Översättaren Boel Unnerstad berättar om ett preskriberat exempel, hur hon 1994 tog sig an Diane Haegers Courtesan: ”Den värsta smörja jag läst”. Förutom faktafel och logiska luckor var originalet inte skrivet på korrekt engelska. Unnerstad säger att hennes egna, rätt omfattande förbättringar var ett högst diskutabelt tilltag, men att hon helt enkelt inte stod ut med att försöka återge en illa formulerad mening på lika usel svenska. Hon tror att detta, sannolikt, gäller de flesta översättare. Å andra sidan är förbättrandet kanske inte nödvändigt, inte efterfrågat. Läsare som snabbt vill smälla i sig en McBook vänjer sig (antagligen) vid det smaklösa, lättuggade, vid det som enbart mättar tidsfördrivsbehovet. Och om en författares enda avsikt är att sälja, blir en snabbt hopkommen översättning ett sätt att vara också den avsikten trogen. Och i förlängningen blir frågan om en konceptskriven, schablonstinn bokprodukt är värd något annat än ett översättningsprogram. Marie Louise Samuelsson

Att vara alkonblåvinge är att födas till ett lotteri, ett blått lotteri där vinstlotterna är förfärande få. I juli månad, någon vecka innan klockgentianan öppnar sina djupblå blomkalkar, placerar blåvingehonan sina insatser: äggen. Det sker alltid på samma ställe, nära basen på outslagna gentianaknoppar. När larven kläcks gnager den sig in i den omogna frökapseln och lever där i tre veckor. Utan klockgentianor, inga alkonblåvingar. Dessutom måste gentianan stå högst två meter från ett bo av arterna trädgårdsrödmyra eller skogsrödmyra. Pissmyror, i dagligt tal. Alkonblåvingen ingår nämligen i en av den svenska naturens mest raffinerade trekanter. När larven tröttnat på blomkosten låter den sig falla ner på marken och sätter sig att vänta. Har den tur kommer en myra av rätt art förbi. Då talar evolutionen sitt listiga doftspråk. Larven utsöndrar en doft som exakt kopierar myrornas egna feromoner, en doft som väcker myrans habegär och omvårdnadsinstinkt. T riggad av doften bär myran hem larven till samhället, där den matas och pysslas om av arbetarna som om den vore en myrlarv. Om myrsamhället är stort nog för att föda larven i längden, kan den efter en bekväm vinter förpuppas, och en solig dag nästföljande sensommar offentliggörs vinnaren i det blå lotteriet. En sådan dag står jag på Remmene skjutfält utanför Vårgårda i Västergötland. Och där kommer verkligen en stor blåvinge fl ygande över blåtåtel, pors och blommande klockljung. Inte klarblå som de små ljungblåvingarna som också frekventerar skjutfältet. Det blå är utspätt med silvergrått, som en himmel överdragen med ett lätt dis. Snart en alkonblåvinge till, och en till. Sammanlagt fyra hanar blixtrar förbi inom loppet av en kvart. Det är mer än man kunde hoppas på. Remmene skjutfält är en typisk klockgentianalokal, ett stycke störd natur som det heter, med sin egen slingriga kulturhistoria. Först var det fattigböndernas betesdjur och ljungbränningar som skapade det. Sedan var det militärerna som höll markerna öppna och solvarma och slutligen tog den lokala naturskyddsföreningskretsen över, sedan några år i lag med länsstyrelsen i Västra Götalands län. Det gemensamma åtgärdsprogrammet för artparet alkonblåvinge/klockgentiana handlar mycket om att bibehålla störningarna på de kända lokalerna, vare sig det handlar om bete, bränder eller vattenståndsfluktuationer vid sjöstränder. Samt att utvidga åtgärderna till omgivande marker, så att klockgentianan får större livsutrymme. Stefan Casta

Att resa, t.ex. med fl yget, ökar risken för djup ventrombos, blodpropp i vensystemet (DVT). Det rönet presenteras i Annals of Internal Medicine. Att resande, inte minst med fl yg, ökar risken för DVT kan knappast komma som en överraskning för medicinsk personal, men faktum är att den forskning som presenterats inom fältet inte varit entydig. Bidragande till detta är att kontrollgrupperna inte sällan utgjorts av icke-resande individer som utretts på sjukhus med frågeställningen DVT . Man kan på goda grunder misstänka att dessa kontrollgrupper utgjorts av individer med en annan riskprofi l för DVT än resande, vilket gjort resultaten svårtolkade. Författarna till den nu aktuella artikeln har gjort en metaanalys. Med hjälp av databaser som Pubmed, Medline, Embase och Cochrane har man identifi erat studier inom fältet. Den initiala sökningen resulterade i 1 560 (!) studier. Av dessa har den överväldigande majoriteten exkluderats av olika anledningar, såsom att det endast rörde sig om rena fallrapporter eller att kontrollgrupperna var märkligt sammansatta. Författarna har från de 1 560 studierna vaskat fram 14 studier som höll måttet och som således ingått i analysen. Dessa 14 studier omfattar totalt 4 055 fall av DVT . Resultaten visar sammantaget att resande, samtliga resformer sammanräknade, fördubblar risken för DVT . Författarna har därefter exkluderat studier som haft icke-resande individer som utretts för DVT som kontroller. Det visade sig då att resande ökade DVT-risken med en faktor 2,8, vilket alltså innebär en närmast tredubblad risk. Tittar man specifikt på resande med flyg noterades att den relativa risken för DVT steg med 26 procent för varje ytterligare två timmar som resan varade. Samtliga transportsätt sammanräknade, alltså inte bara fl yg, ökade DVT-risken med 18 procent för varje ytterligare två timmar som resan varade. Två mindre metaanalyser har tidigare presenterats inom området resande och DVT-risk. Dessa publicerades för ett par år sedan och visade på en betydligt svagare koppling mellan resande och risk för DVT än den nu aktuella studien. Dessa två metaanalyser inkluderade dock färre studier än den nu aktuella sammanställningen. Författarna konstaterar att de egna rönen är de starkaste som hittills presenterats vad gäller kopplingen mellan DVT-risk och resande samt magnituden av riskökningen. Fler studier efterfrågas dock av författarna. Bland annat vill de se undersökningar kring i vilken mån DVT-risken kan reduceras vid långresor, t.ex. om man är uppe och går ett par gånger under en längre flygresa. Effekten av mer avancerade interventioner, t.ex. att ge farmakologisk profylax mot DVT till riskgrupper som p-pillerätande kvinnor och överviktiga, är också det ett fält där mer forskning behövs. Anders Hansen

Strandskyddet Sverige är ett avlångt land med mer än 380 000 kilometer strand. I Arjeplogs kommun finns det exempelvis 8 727 sjöar och 350 mil rinnande vattendrag. Det motsvarar 2,6 sjöar och 3 kilometer strand per invånare. I många andra kommuner ser det delvis annorlunda ut, men för de fl esta är närheten till naturen – särskilt sjöar och vattendrag – en av de viktigaste tillgångarna. Översiktsplanen är ett heltäckande beslutsunderlag för kommunens mark- och vattenanvändning. Den är ett viktigt instrument för att skapa överblick, beskriva samband och konfl ikter samt ge möjligheter till analys av utvecklingen av mark- och vattenanvändningen enligt olika alternativ. PBL (Plan- och bygglagen) föreskriver också en process med samråd och utställning som innebär möjligheter att föra en dialog om kommunens utveckling samt användningen av mark- och vattenområden. I en översiktsplan skall de allmänna intressena, som bör beaktas vid beslut om användningen av mark och vatten, redovisas. Strandskyddet är ett starkt samhällsintresse som bör behandlas inom ramen för den översiktliga planeringen. Det är därför viktigt att det framgår av planen hur strandskyddets syften bör tillgodoses, det vill säga hur tillgängligheten utmed stränderna skall bibehållas och de goda livsvillkoren för djur- och växtlivet bevaras. En precisering av strandskyddets värden i översiktsplanen ökar också förutsättningarna för förståelse och acceptans för strandskyddsbestämmelserna, vilket är grundläggande för att åstadkomma en god tillämpning. Möjligheten att nyansera strandskyddet efter regionala och lokala förhållanden lyfts ofta fram som angeläget för den regionala utvecklingen. Det är därför viktigt att man formulerar förslag till lagtext som inte reducerar det regionala syftet till att bara gälla större anläggningar, sammanhållen bebyggelse eller andra specifika verksamheter. Planering är dessutom en kunskapsprocess som innehåller omfattande demokratiska spelregler. Det är viktigt att de överväganden som leder fram till ställningstaganden om mark- och vattenområdens lämpliga användning är genomskinliga och grundar sig på största möjliga kunskap. Under arbetet med översiktsplanen förs en öppen diskussion för att man efteråt skall kunna förstå hur ett visst ställningstagande tillkommit. Detta underlättar tillämpningen av planen vid efterföljande beslut och allmänheten får en bättre förståelse för besluten. Översiktsplanen är det instrument som skall användas för att precisera strandskyddet. Beroende på läge i landet och skyddsbehov kan en restriktiv, men också nyanserad tillämpning utvecklas i dialog med staten. Strandskyddet vinner på att behandlas på samma sätt som områden av riksintresse i översiktsplanen. Preciseringar av skärpningar respektive lättnader kan då utvecklas i samråd mellan länsstyrelse och kommun. Strandskyddet bör hanteras regionalt och lokalt. Med stöd av förtydliganden i översiktsplanen skall alla kommuner som önskar ges rätt att bevilja dispenser. I känsliga områden kan länsstyrelserna bistå med regionala bedömningsunderlag till stöd för kommunernas dispensgivning. Strandskyddet kan bli ett påtagligt hinder mot tätortsutveckling. Undantag från strandskyddet skall kunna medges i glesbygdsområden med lågt bebyggelsetryck för att kunna utveckla attraktiva boendemiljöer. Vissa kustkommuner måste ibland också kunna medge undantag från strandskyddet vid detaljplanering för bebyggelse på ännu inte ianspråktagen mark. Det rör sig om utveckling av tätorter, men även enstaka byggnader i områden där bebyggelsetryck och annat användningstryck är lågt. Lättnader i strandskyddet skall inte bara omfatta exploateringar som förutsätter detaljplan, utan också omfatta enstaka hus och anläggningar på landsbygden. Den bofasta skärgårdsbefolkningen är i princip inte intresserad av någon allmän exploatering av kuster och skärgård. Det skall dock gå att utveckla både nytt boende och verksamheter i dessa områden i framtiden. Ett generellt krav på detaljplan och miljökonsekvensbeskrivning för att kunna göra avsteg från strandskyddet är orimligt resurskrävande. Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementets förslag är att detta krävs för enstaka byggnader i glesbebyggda områden. Vi inom Sveriges Kommuner och Landsting bedömer att planläggning för enstaka objekt inte alltid är nödvändig. Det är mer angeläget att tillgodose allmänna behov av regional utveckling genom tillkomst av ny bebyggelse och då slippa plantvånget. Lokaliseringsprövning skall under alla omständigheter göras på vanligt sätt, vilket betyder att strandskyddsfrågan kommer att hanteras enligt miljöbalkens principer. Strandskyddet är i grunden socialt betingat. Av bland annat folkhälsoskäl bör en kraftfull satsning göras på tätortsnära friluftsliv. Strandområden behöver i ökad utsträckning göras tillgängliga för barnfamiljer och äldre genom anläggande av promenadvägar, rast- och badplatser. Kommunerna är i hög grad självstyrande när de väger olika allmänna intressen mot varandra samt när de väljer hur grundläggande hänsynsregler och hushållningsbestämmelser i miljöbalken skall beaktas. I många andra sammanhang anses planeringen vara den rätta formen för att tydliggöra avsikter och komma överens om hur olika intressen skall värnas mellan stat och kommun. Sveriges Kommuner och Landstings uppfattning är att undantag från strandskyddet måste kunna göras, både i glesbygdsområden och i vissa kustkommuner, för att kunna utveckla såväl attraktiva boenden som näringslivet på orten. I dag minskar befolkningen i mer än 200 av landets 290 kommuner. Bakom kraven på lättnader i strandskyddet i glesbygd ligger en önskan från kommuner med vikande befolkningsunderlag att försöka vända trenden genom att kunna erbjuda attraktiva bostäder såväl för permanentboende som för fritidsboende. Ett starkt argument för att få flyttlassen att vända tillbaka är ofta möjligheterna till ett rikt liv med naturen inpå knuten – och ett strandnära boende. Ett väl fungerande fritidsboende stödjer också det lokala näringslivet och ger en tryggare bas för den kommersiella servicen. Reigun Thune Hedström

From a review of a book by Helen Epstein Halfway through The Invisible Cure, Helen Epstein writes about finding a long-forgotten document in a small research library in Canada. Reading through the paper, Epstein says, “I felt as though a small stick of dynamite had gone off my head.” Epstein had unearthed a rare copy of a detailed study on the sexual behaviour of Ugandans in the late 1980s and early 90s, a period that coincided with the country’s historic drop in HIV rates. In short, Epstein knew, the research done by Maxine Ankrah, an African-American academic, would give invaluable insights into what had halted the epidemic – insights that then could be applied to other countries with high rates of HIV and AIDS. Before Epstein’s discovery, Ankrah’s research seemed destined for oblivion. A United Nations AIDS researcher had read it, failed to understand its significance or to credit it and, Epstein recounts, wrongly concluded that an increase in condom use was responsible for the decrease of the HIV rate in Uganda. In reality, according to three later analyses of Ankrah’s study, the primary reason for the decline was completely different: substantial numbers of Ugandans had ended affairs and remained faithful to one partner. Uganda has long been a focal point in the contentious world of AIDS policy. But sometimes a bolt of clarity shoots out of the blue, as it did for Epstein when she read Ankrah’s paper – and it will for readers of this book who yearn for insights on how a deadly virus now infects an estimated 25 million Africans and has killed untold millions more. Reading The Invisible Cure is like travelling into remote and hard-to-comprehend territory with an unblinking and sure-footed guide. After five years in Washington covering politics of AIDS and three years in Africa writing about the lives of those infected and affected, in truth, I have little patience for books on AIDS in Africa. With few exceptions, they tend to be too self-important, too polemical, too grim and too at odds with my experiences in the field. Epstein, in contrast, teaches me things I didn’t know. Her rigorous reporting unearths new findings among old, worn-out issues. And the evidence she puts forward could provide a roadmap for comprehensive prevention programs that incorporate teaching abstinence, using condoms and, most critically, emphasizing fidelity. Epstein began her work in Africa in 1993 as a scientist for a biotechnology company working in Uganda on an AIDS vaccine. Epstein often focuses on failures, including her own early search for a vaccine. “In science, failures are often as important as successes, because they tell us where the limits are”, she writes in the preface. “When it comes to fighting AIDS, our greatest mistake may have been to overlook the fact that, in spite of everything, African people often know best how to solve their own problems.” Later, she expands on this theme, criticizing many outsiders who come to Africa to work on AIDS. “Everyone seems to know what Africa needs,” she writes. In Uganda, Epstein found a powerful example of Africans taking the lead in the fight. When scientists first reported the decline in Uganda’s HIV prevalence in 1995, Epstein says, she and others assumed it was because so many Ugandans had died from AIDS, not because they were sleeping around less. What had actually taken place, she writes, was a “very African” prevention approach. It was led by the President’s call for “zero grazing” – meaning couple should stay faithful to each other. This call inspired Ugandans to talk about AIDS more openly, which in turn erased the stigma of the disease to some degree, empowered women to divorce unfaithful husbands and cast shame on those who continued to have affairs. Hence Epstein’s title and theme – “the invisible cure.”