Provpass 4 verbal hösten 2013

”Barnet är civilisationens förvaltare av det förciviliserade.” Så lyder en karakteristisk formulering i Helena Granströms Det barnsliga manifestet. Om den illustrerar det jag gillar med boken – elegansen, idérikedomen, den intellektuella oräddheten – så ger den också en antydan om den romantiska hållning jag ogillar. Det barnsliga manifestet är utpräglat essäistisk: texten far hit och dit, tillåter sig att vara motsägelsefull, tänker snarare än presenterar ett färdigt resultat, hämtar stöd för sin sak lite överallt – hos Freud, Gombrowicz, Winnicott, i antropologin med mera. Men denna osystematiska karaktär till trots går det inte att komma ifrån att Granström driver en tes: i det moderna samhället trängs det barnsliga konsekvent undan; vuxenblivandet handlar om att skära av den lekfullhet, kreativitet och omedelbarhet som barndomen rymmer. På så vis är vi alla stympade, ofria, mekaniska, alienerade. Undantaget är barnet och den ”kreativa människan”. Det lilla problemet med denna stereotypa romantik är att den inte kan förklara varför offentligheten på gott och ont tycks bli alltmer infantiliserad, med lekprogram utan slut, pryd sexfixering, sportfanatism och en ständig jakt på ”ungdomlighet”. Det stora problemet är att Granströms sätt att resonera är ett bra exempel på den fyrkantighet hon kritiserar: natur ställs mot kultur, lek mot allvar, välbefinnande mot effektivitet, frihet mot disciplinering, kropp mot förnuft. Vad som saknas är ambivalens, dialektik, förståelse för att det ena kan förmedlas av det andra, att vuxenblivande också innebär frigörelse, att kreativitet är en form av rationalitet, att barndom också är en konstruktion. När hon talar om ”en galenskap som finns latent i varje människa, en galenskap som är en del av vad det innebär att vara mänsklig” är hon något mer dynamiskt och intressant på spåren, men tyvärr är det ett undantag. Den övergripande bilden är alltför schablonartad, för enkel. Parallellt med manifestet ger Granström ut kortromanen (genretillhörigheten är diffus) Infans. Det ligger förstås nära till hands att läsa den i ljuset av manifestets barnslighetsvurm, men faktum är att böckerna inte är särskilt samstämmiga. Även om Infans kretsar kring tre personer – ett par och deras spädbarn – är den klaustrofobiskt jagcentrerad. Mannen är en motpart som aldrig framträder i egen rätt, och barnets närvaro är nästan abstrakt. Kvar står vi med jaget – neurotiskt, självupptaget, alienerat. Det är en irriterande bok, vilket inte betyder att den är dålig, bara svår att få grepp om. Ett sätt att göra den begriplig är att läsa den som en subjektiv gestaltning av en förlossningsdepression. I det perspektivet blir den också ett slags genmäle mot manifestet: här finns barnsligheten, galenskapen, kroppsligheten, självupptagenheten – inte i första hand hos spädbarnet utan hos den dysfunktionella föräldern. Det är inte enkelt, inte vackert, men heller inte schablonartat.

Utbildningsnivån spelar stor roll för vilka läkemedel äldre får, visar en ny avhandling från Karolinska Institutet. Lågutbildade får både äldre och fler läkemedel som i samverkan med varandra kan orsaka besvärliga biverkningar. – Varför det ser ut så här vet vi inte säkert. Men förmodligen handlar det till stor del om hur kommunikationen mellan patienten och läkaren fungerar. En högutbildad person ställer andra krav än en lågutbildad, säger Syed Imran Haider, forskare vid Aging Research Center, Karolinska Institutet, som skrivit avhandlingen. I hans studie fick 40 procent av dem som var 77 år eller äldre minst fem läkemedel per dag (så kallad polyfarmaci). Studien visade att det var vanligare med polyfarmaci bland lågutbildade (46 procent) än bland högutbildade (36 procent). Bland de preparat som lågutbildade använde i högre utsträckning fanns smärtstillande och antidepressiva läkemedel. – Låg utbildningsnivå var förknippad med polyfarmaci oberoende av andra faktorer såsom ålder, kön eller att en och samma person kunde ha flera diagnoser, säger Syed Imran Haider. En jämförelse mellan 1992 och 2002 visar att andelen äldre som får fem eller fler läkemedel per dag har ökat från 18 procent till 42 procent. T otalt sett ökade antalet läkemedel bland äldre från i medeltal 2,5 till 4,4 läkemedel per person under denna tioårsperiod. Dessutom ökade andelen äldre som får läkemedelskombinationer där risken för interaktioner mellan preparaten är stor. Lågutbildade får inte bara fler läkemedel utan också i större utsträckning äldre läkemedel, visar en studie som är baserad på över 600 000 svenskar och som ingår i Syed Imran Haiders avhandling. Studien inkluderade 18 nya läkemedel som godkändes åren 2000–2004. Med hjälp av Socialstyrelsens läkemedelsregister kartlades användningen av dessa bland personer i åldern 75–89 år och jämfördes med användningen av de äldre alternativen. Skillnaden mellan lågutbildade och högutbildade gällde i stort sett samtliga 18 läkemedel. Barbro Westerholm, riksdagsledamot och professor emerita vid Karolinska Institutet, reagerar starkt på resultaten att utbildning hos äldre spelar roll för läkemedels - konsumtionen. – Det är läkaren som håller i pennan, och nu behövs ytterligare studier som visar vilka attityder som påverkar läkarnas förskrivning och vad som händer i mötet mellan läkare och patient, säger Barbro Westerholm. Idag är hon vice ordförande i den europeiska paraplyorganisationen för äldreorganisationer inom EU, The European Older People’s Platform. – Jag känner inte till om det här är ett problem i övriga Europa. I Sverige har vi de bästa förutsättningarna att studera den här frågan ytterligare, inte minst genom våra register vid Socialstyrelsen, säger hon.

Det finns ett par tusen proteiner i en jordgubbe, och ett av dem kan ge känsliga personer allergiska besvär i form av klåda i mun och svalg. Allergenet – dvs. det allergiframkallande proteinet – har identifierats av en forskargrupp vid Lunds universitet. I jakten på den allergifria jordgubben har forskarna gått vidare och undersökt ett antal jordgubbssorter och de betingelser under vilka de odlas. Gruppen har också funnit att vita jordgubbar är praktiskt taget allergifria, och att det bör vara möjligt att utveckla nya, röda sorter utan, eller med bara lite, av det allergiframkallande proteinet. Rönen presenteras i en ny doktorsavhandling av bio - kemisten Rikard Alm. Han har också som ett led i sin forskning utvecklat datorprogram som använts för att systematiskt kartlägga och identifiera proteiner. De har använts för att ringa in allergenet men är generellt användbara också i andra sammanhang. Allergenet har fått beteckningen Fra a 1 och liknar ett redan känt allergen mot björkpollen. Man vet att björk - pollenallergiker ofta också reagerar på vissa bär, frukter och grönsaker. Slutsatsen är att björkpollenallergiker redan är, eller löper risk att också bli, jordgubbsallergiker. Men de behöver alltså inte vara det. Det fanns observationer som tydde på att personer som är överkänsliga mot röda jordgubbar kan äta vita jord - gubbar utan besvär, bl.a. enligt trädgårdsentusiasten Åke Truedsson, som tagit fram de vita bären. Observationerna har nu bekräftats i en liten klinisk studie utförd vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i samarbete med biokemisterna i Lund. – Vi har analyserat tre vita jordgubbssorter, och de visade sig alla innehålla mycket låga koncentrationer av allergenet jämfört med de röda sorterna. Vi misstänkte först att allergenet kanske är kopplat till röda färgämnen i jordgubbarna. Men det har visat sig att det inte finns en sådan koppling, säger Rikard Alm. Det visar sig också att koncentrationen av allergen i röda jordgubbar kan variera lika mycket inom sorten som mellan sorterna. – Med andra ord spelar odlingsförhållandena en stor roll, men exakt vilka faktorer som påverkar vet vi inte i dag. Det kan vara en uppgift för de odlare som vill ta fram en allergifri röd jordgubbe att undersöka det, konstaterar Rikard Alm. – Det skulle inte vara så svårt att utveckla ett enkelt test där man med hjälp av antikroppar kan konstatera om det finns allergen i en jordgubbe, tillägger Cecilia Emanuelsson, som handlett doktorandprojektet. Vi har redan sekvenserat allergenet, renat upp det och tagit fram sådana antikroppar. Förädlarna skulle kunna dra nytta av det.

Med Thomas Berglunds avhandling Det goda faderskapet – i svenskt 1800-tal har faderskapets historia nedkommit helt rätt i tiden. Under senare decennier har fadern fokuserats allt mer när staten försökt reformera och få honom ”tillbaka” till hemmet för att ägna mer tid åt sina barn. Argumenten varierar, men ofta framhålls att pappaledighet medför både fördjupade relationer mellan fäder och barn och en ökad jämställdhet i hem och samhälle. När visioner om en ”ny” papparoll konstrueras politiskt sker det, enligt Berglund, ofta mot en schablonbild av fäder ”förr” som frånvarande familjeförsörjare. Initierat visar Berglund att vår kunskap om faderskap i det förflutna mycket vilar på anglosaxisk forskning vars resultat formats av tvåsfärsteorin och en betoning på förändring. Teorin om de två sfärerna har medfört tolkningen att upphöjandet av moderskapet måste ske på bekostnad av faderns inflytande och betydelse för barnen och deras fostran, som ”vore de sammanlänkade som kommunicerande kärl i ett slutet system”. Resultatet har blivit en bild där den fysiskt närvarande och känslosamma familjefadern under tidigmodern tid ersattes av modernitetens frånvarande och oengagerade familjeförsörjare. Genom en omprövning av tesen om 1800-talet som förändringens århundrade och den sammanlänkande tesen om de två sfärernas inflytande över faderskap och moderskap, undersöker Berglund hur medelklassens män såg på sig själva och på faderskap i Sverige vid tiden för det moderna samhällets framväxt, samt faderskapets relation till manlighetsbegreppet. Berglunds analys av uppfostringslitteratur mellan 1750 och 1890 resulterar i flera intressanta slutsatser om vad uppfostran och föräldraskap innebar. Utifrån en begreppshistorisk metod analyserar författaren mycket skickligt begrepp som aga, tukt och lydnad, vilket resulterar i en nyanserad och historiserande tolkning av uppfostringslitteraturen och faderskapsidealen under 1800-talet. Berglunds historisering av betydelsebärande begrepp i uppfostringslitteraturen och de normer för det goda faderskapet som framträder övertygar om att den tidigare forskningens bild av 1700- och 1800-talets fostrans- och faderskapsideal som auktoritära, hårdhänta och bestraffande måste omvärderas. Ett mjukt, kärleksfullt och engagerat faderskap var idealet, och en fostran baserad på metoder som det goda exemplet, sedelärande berättelser och tillrättavisningar framför kroppsbestraffning. Kärleken till barnen utgjorde kärnan i faderskapet under hela perioden, och faderskärlekens betydelse minskade inte på bekostnad av moderskapets upphöjande. Genom att ställa tvåsfärsteorins tolkningsmönster åt sidan visar Berglund att uppfostranslitteraturen inte skilde mellan moderskap och faderskap. I råden riktade den sig till båda föräldrarna som tilldelades lika ansvar utifrån föreställningen om ett överordnat enhetligt föräldraskap som gjorde dem mer lika än olika. Först mot slutet av seklet, med en ökad emfas på könsskillnader, sker en förskjutning i litteraturen som tydligare utpekar föräldrars uppgifter som skilda åt. Trots det finner Berglund varken här eller i de brev han också undersökt stöd för att faderskapet alieneras och fäder förlorar sin betydelse och status i familjen. Berglunds analys av uppfostringslitteraturen stödjer inte heller bilden av att statens framflyttade positioner i relation till familjen under 1800-talet fråntog föräldrar eller fäder ansvar för barns fostran. Utifrån tanken om familjen som samhällets grundläggande enhet betonades snarare att fostran var ett delat ansvar, i samverkan mellan hem och skola. För svenskt vidkommande visar Berglund att fadersauktoriteten inte minskade förrän en bit in på 1900-talet. Som exempel framhålls att det var först då som statens makt över familjen ökade genom skolan och den gifte mannens juridiska ställning försvagades i relation till hustru och barn. Även brevmaterialet undergräver stödet för teorin om de två sfärerna när föräldraskapet analyseras. Berglund ger många exempel på hur fäder deltog aktivt i fostransuppgifter, vårdade sjuka barn, deltog i hushållsbestyr, ägnade sig åt spädbarnsskötsel, lekte och kelade med sina barn. Inget i brevmaterialet tyder på att vård och fostran enbart var moderns angelägenhet. Att leva upp till faderskapsidealet och att agera som fader handlade inte heller om att hålla sig till en ”manlig sfär”, utan om ett ständigt överskridande av de sfärer som konstruerades som manliga respektive kvinnliga. Utövandet av ett gott faderskap var en viktig del i att vara en ”manlig” man. Bilden av faderskap och fäders handlande i brevmaterialet är inte oväntat positiv och ljus. Berglund diskuterar ingående breven som källmaterial, och är medveten om att hans bild kan ha en ”tendens till att kunna uppfattas som en sympatiserande framställning och kanske lite av en äreräddningskaraktär av 1800-talets fäder”. I försöket att nyansera bilden diskuteras dock enbart tendenser i källmaterialet, och inte perspektiv och metoder som väglett analysen. Trots influenser från kritisk mansforskning och spridda diskussioner kring klass- och genusrelationer skyms makt- och konfliktperspektivet bakom ett övergripande konsensusperspektiv. Nästa frågetecken reses inför författarens syn på historiens drivkrafter. Hur förklaras kontinuiteten och förändringen teoretiskt? Sådana resonemang förs förvisso, men mer i anslutning till tidigare forskning än som en sammanhållen redogörelse för teoretiska antaganden – kring exempelvis samhälls- och genusordningens upprätthållande, diskursers återskapande och subjektens möjligheter att förändra dem. En sådan diskussion hade även bidragit till en mer stringent användning och förståelse av teoretiska begrepp som roll, identitet, diskurs och erfarenhet. Helt visst existerar inga vattentäta skott mellan teori och metod. Ändå anser jag att författaren ger den metodiska dimensionen av källmaterialets läsning och tolkning företräde framför den teoretiska förklaringen. Intrycket blir att källmaterialet ibland får tala för sig självt och ges innebörder av egen kraft. Tolkningarna är väl underbyggda empiriskt men sällan teoretiskt. Kanske hade en större klarhet kring teoretiska antaganden, och en tydligare återkoppling till dem, skapat större möjligheter för författaren att tillfoga den nyanserade kritik till sitt inifrån- och förståelseperspektiv som jag efterlyste ovan? Avslutningsvis tror jag att Berglunds avhandling kommer att bli läst av en bredare publik än vanligt. Dels för att den behandlar ett intressant och angeläget ämne, dels för att den är välskriven och pedagogisk i sin framställning. Berglund har brutit ny mark kring ett tämligen outforskat ämne och tillför kunskap om faderskap, föräldraskap, barnuppfostran, familjeliv och genusrelationer under svenskt 1800-tal i stort. Avhandlingen är ett viktigt och välkommet bidrag till vårt vetande, och jag instämmer i författarens förhoppning om att den ska bidra till den politiska diskussionen om faderskap/föräldraskap. Marie Eriksson

Popular science writers face a dilemma. Laypeople come to science with their own systematic ideas often far removed from scientific ones. T o explain science effectively, we need to start from these everyday intuitions and move readers towards the scientific concepts. Yet we often end up simply reinforcing the initial intuitions rather than overturning them. No matter how carefully we report and interpret, the reader’s final picture will often be quite different from the one we set out to paint. Popular science may even create fabulous intellectual monsters: chimeras of scientific and everyday ideas that take on a life of their own. One example is the way research on the lateralisation of brain function has been hugely oversimplified into the idea that right and left brain control different skills. The real problem arises when it comes to the human sciences of biology, psychology or neurology. Everyone has beliefs about human nature, and often those beliefs have deep social and political roots and implications. Scientific psychologists need both to engage with those beliefs and revise them. All of the above is a preamble to thinking about two books that exemplify the science writer’s dilemma: Daniel Goleman’s Social Intelligence and Howard Gardner’s Multiple Intelligences. For me they are simultaneously attractive and troubling because they come to challenge popular intuitions about “intelligence” but may end up reinforcing them. The attractions first. Both writers are effective popularisers of science, and both books are clear, informative and readable in different ways. Goleman’s is anecdotal and journalistic, covering a very wide range of research, while Gardner is elegant and magisterial about his own earlier research. Now for the troublesome bit – and the dilemma. What’s intelligence got to do with it? There seems to be a popular fascination, not to say obsession, with the idea of intelligence. But outside of a narrow subfield within psychometrics, “intelligence” simply does not play a role in current scientific views of the mind. The lay concept of “intelligence” is of a kind of sub - stance, of “stuff”, that different people have in different degrees, like cholesterol or blood sugar. By contrast, the scientific concept of “cognition” involves complex interactions between many varied computational and neurological mechanisms with long developmental histories. Ultimately, these complex interactions allow people to make their way in the world. The popular concept of “intelligence” is much like the popular biological concepts of “energy” or “vitality”: it sees a complicated set of functional relations as a single force. Most developmental or cognitive psychologists simply do not talk about intelligence at all, singular or plural. They talk, rather, about “intuitive systems” of knowledge, such as “folk” theories of psychology or physics or number systems or grammars that allow us to make both predi - cations and generalisations. Or they talk about computational capacities such as causal inference, or statistical induction, which enable us to learn these intuitive systems. However, none of these mechanisms divides neatly into “types” of intelligence. Goleman and Gardner recognise this divide between intuitive and scientific ideas. In fact, it was clearly the motivation for Gardner’s original work. And yet, as Gardner himself sometimes ruefully remarks, the very success of the “multiple intelligences” idea suggests that the audience really does not get it. Rather than seeing that intelligence is not a substance at all, people now seem to think it is several substances – social, emotional and logico-mathematical. No wonder people are glad to hear that there is more intelligence around than they thought. Talking about “emotional intelligence” or “social intelligence” is like talking about “the nobility of labour” or “being a gentleman”. It is a way of softening the brutal realities of an arbitrary scholastic pecking order. This is a more attractive and humane picture of intelligence than the genetic scarcity picture painted earlier, for example in The Bell Curve, by psychologist Richard J. Herrnstein and political scientist Charles Murray from 1994, but it may be just as removed from what Goleman and Gardner intended. Alison Gopnik, New Scientist ELF