Provpass 2 verbal hösten 2021

Korruption, fusk med livsmedel och tvivelaktig marknadsföring i utlandet. Företagen har gott om saker att be allmänheten om förlåtelse för. Men skälen att göra det är inte bara moraliska. Att utstå kritik och förlöjligande genom att be om ursäkt kan gynna företagen ekonomiskt. Om det gör ont. Det framgår av forskningsresultat som sammanställts i ett blogginlägg från Centre for Economic Policy Research. Bland annat har börsbolag som ursäktar dåliga resultat ett högre börsvärde ett år senare, och läkare som ber om ursäkt för vårdmissar undgår i större utsträckning att bli stämda. Svenska bolag har dock en del att jobba med när det gäller att kommunicera sitt ansvar för skandalerna de är inblandade i, enligt Peter Norberg, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. – Många ursäkter vi får av företagen i dag är inte vatten värda. Det är endast om ursäkten är smärtsam som den har någon betydelse. Är det bara någon vältalig kommunikatör som sitter och ler i en vadderad tv-soffa så gör det inte särskilt ont, det blir bara marknadsföring. En del i den problembild Norberg beskriver är att de krishanterande svenska bolagen följt amerikanska exempel – att antingen tiga ihjäl kritiken eller lägga sig platta inför den. Det är ohederligt tycker han, eftersom man då undviker att förklara företagets, kanske i grunden legitima, skäl att handla som det har gjort. I verksamheten tvingas storföretagen hela tiden göra avvägningar. Det kan till exempel, som när Ikea kritiserades för att ha retuscherat bort kvinnor från den saudiska versionen av sin katalog, handla om att vikta intresset av jämställdhet mot behovet av anpassning till marknaden i ett kontroversiellt land som man försöker etablera sig i. Ikeas hantering av katalogen var ett exempel på när företag lagt sig platta för kritiker, enligt Norberg. Ett annat är köttskandalerna i livsmedelsindustrin. – Ica vill inte prata om de snäva marginalerna och att alla som driver en Ica Maxi-butik vill ha en Ferrari. Man vill upprätthålla ett sken av att problemen är olyckshändelser som inte kommer att upprepas. Att omedelbart be om ursäkt när man kritiseras kan vara ett sätt att snabbt tysta kritikerna och sätta stopp för ett mediedrev. En sådan ursäkt sitter inte tillräckligt långt inne för att bli smärtsam för ursäktaren. För det krävs snarare att företaget går med på att betala skadestånd eller öppna upp för granskning av sina snedsteg, enligt Norberg.

Först den goda nyheten: Svenska läkare mår bra. Synnerligen bra, faktiskt. Åtminstone enligt dem själva. I en specialkörning av Folkhälsomyndighetens årliga folkhälsoundersökning som Läkartidningen beställt, där läkares svar från 2013 och 2014 slagits ihop, skattade nio av tio läkare den egna hälsan som god eller mycket god. Det är en större andel än i hela gruppen högre tjänstemän (där läkare ingår) och än i befolkningen i stort. Det är också en påtaglig ökning jämfört med för tio år sedan, då tre av fyra läkare bedömde sitt eget hälsotillstånd som gott eller mycket gott. Läkare mår inte bara bättre än andra grupper, de lever också sundare. De snusar och röker mindre än högre tjänstemän generellt och befolkningen i stort. 10 procent av dem har en riskabel alkoholkonsumtion enligt Folkhälsomyndighetens definition, även det ett lägre tal än i gruppen högre tjänstemän respektive i befolkningen i stort. Mindre än en av tio har en stillasittande fritid. 18 procent har besvär av övervikt, jämfört med 22 procent bland högre tjänstemän och 27 procent i hela befolkningen. Men det finns det som solkar den ljusa bilden. Precis som hos befolkningen generellt ökar sjukskrivningarna bland läkare. Eftersom det inte finns nationell statistik över den totala sjukskrivningen specifikt för läkare, har Läkartidningen bett om sjukskrivningsdata från fem landsting. I fyra av dem finns en trend mot ökande sjuktal bland läkare. Än tydligare blir bilden om man tittar på läkares långtidssjukskrivningar. Mellan 2009 och 2014 ökade de med knappt 40 procent, enligt uppgifter från AFA Försäkring. Tittar man närmare ser man att de psykiatriska diagnoserna står för hela ökningen; andelen med psykiatrisk diagnos bland de långtidssjukskrivna läkarna steg från 35 till 54 procent mellan 2009 och 2015. Det slående är att det enbart är bland kvinnliga läkare som man hittills sett en uppgång. Bland dem har det sedan 2009 skett mer än en fördubbling av antalet långtidssjukskrivningar på grund av psykiatrisk diagnos. Ann Fridner, som är docent i psykologi vid Stockholms universitet och forskar om läkares hälsa, menar att könsskillnaden till största del beror på att kvinnor drabbas mer än män av arbetsrelaterad ohälsa. – Det är alldeles klart att de kvinnliga läkarna drabbas av utmattning i väldigt stor utsträckning. Det finns studier från Karolinska institutet som bekräftar det, och även internationella studier. Marina Tuutma, ordförande för Läkarförbundets arbetslivsgrupp, säger att det är oacceptabelt att så många läkare blir sjuka på jobbet. – Det jag ser med största oro på är att just de yngre kvinnliga läkarnas frånvaro är hög. Det är viktigt att det kommer upp på dagordningen, för det handlar om ett hållbart yrkesliv. De ökade sjuktalen ska ses mot bakgrund av att läkare är en yrkesgrupp som inte sjukskriver sig i första taget. Ann Fridner har i sin forskning studerat yrkesverksamma läkare dels på ett svenskt universitetssjukhus (2005 respektive 2013), dels i samma landstings öppen vård (2013). 2013 hade fyra av tio läkare i båda grupperna minst två gånger det senaste året gått till jobbet fast de var sjuka. Ann Fridner tycker att siffrorna är oroväckande. – Tidigare studier visar att sjuknärvaro är kopplad till sämre allmän hälsa, depression, utbrändhet, framtida sjukfrånvaro och sämre produktivitet. Något annat som framkom i undersökningen bland öppenvårdsläkarna var att den psykiska ohälsan även bland dessa läkare, som inte var sjukskrivna utan yrkesverksamma, var betydande. 22,5 procent av männen och 26,5 procent av kvinnorna hamnade över brytpunkten för psykisk ohälsa enligt skattningsskalan GHQ-12. Enligt Marina Tuutma är den främsta orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland läkare förändringar i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön som lett till ökade krav och minskad kontroll över arbetssituationen. – För primärvårdsläkare är det underbemanningen som är det största problemet och att kraven är större än möjligheterna. Tar vi sjukhusläkarna leder underbemanningen till att man får gå många fler jourer, det blir högre belastning på akutmottagningarna och man tvingas göra många svåra prioriteringar. Att läkares arbetsmiljö blivit sämre framgår även av den stora arbetsmiljöundersökning som SCB genomför vartannat år. Framför allt är det inflytandet som blivit mindre. Åren efter millennieskiftet var det en av tre läkare som aldrig eller nästan aldrig var med och bestämde hur det egna arbetet skulle läggas upp. Tio år senare var det två av tre. Det här är siffror som inte bådar gott, enligt Ann Fridner. – I vår studie av öppenvårdsläkare var bristen på kontroll över det egna arbetet en prediktor för psykisk ohälsa i form av depression, ångest eller sömnsvårigheter. En annan prediktor för psykisk ohälsa var att man hade många vikarier på kliniken, och att arbeta med vikarier är mentalt tungt för läkarna, menar Ann Fridner. Läkares psykosociala arbetsmiljö är en prioriterad fråga för Läkarförbundet, säger Marina Tuutma. En sak man hoppas mycket på är den nya föreskrift från Arbetsmiljöverket om organisatorisk och social arbetsmiljö som snart börjar gälla. Föreskriften ställer krav på att arbetsgivare ska se till att arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det kommer att ge de lokala skyddsombuden bättre redskap, menar Marina Tuutma. – Tidigare har det alltid varit svårt för läkarna att värna sin arbetsmiljö. Vi har ju inte tunga lyft och sådant som andra yrkesgrupper har, utan mycket har handlat om det psykosociala, och det har inte funnits med tidigare. Samtidigt betonar Marina Tuutma att läkarna själva också har ett ansvar. – Vi äger väldigt mycket kunskap och är duktiga på att se tecknen tidigt hos våra patienter. Då måste vi hjälpa oss själva och varandra och våga prata om problem och ha en tillåtande miljö på arbetsplatsen. För all forskning visar att det är mycket enklare och billigare att förebygga utmattningssyndrom än att efteråt försöka behandla och rehabilitera.

I sin bok Kinderliteratur. Kanonbildung und literarische Wertung konstaterar den kända tyska barnboksforskaren Bettina Kümmerling-Meibauer att det inte finns någon barnlitterär kanon. Det som är självklart för vuxenlitteraturen, att kanonisera de verk som anses litterärt särskilt värdefulla inom en kultur eller till och med på ett internationellt plan, verkar inte vara relevant för barnlitteraturen därför att den schablonmässigt ses som mindre värdefull. Det finns varken någon nationellt eller internationellt sanktionerad kanon av klassiska barnböcker. Det finns inte ens någon nämnvärd diskussion om ämnet inom den internationella barnlitteraturforskningen. Å andra sidan verkar det finnas ett slags “hemlig kanonisering”, till exempel genom recensioner och utmärkelser eller förlagens marknadsföring av barnböcker som “klassiker”. Sådant tyder på behovet av en sådan kanon. Inför denna otillfredsställande situation åtar sig Kümmerling-Meibauer att lägga grunden till en vetenskaplig diskussion av kanon. Hon utgår från den tyska barnlitteraturen och dess situation och historia, men eftersom det inte finns liknande undersökningar för andra nationallitteraturer ser hon sin bok som en första pilotstudie med Tyskland enbart som exempel. Förhoppningen finns att forskare i andra länder låter sig inspireras att studera motsvarande förhållanden. En annan anledning att utgå från den tyska barnlitteraturen och kritiken är deras framstående internationella betydelse från slutet av 1700-talet fram till början av 1900-talet. Kümmerling-Meibauer börjar därför sin analys, som sträcker sig fram till nutiden, just vid slutet av 1700-talet. Med hjälp av källmaterialet – pedagogiska och litteraturkritiska skrifter, litteraturhistorior, läslistor och skolläseböcker – utreder hon orsakerna till att man uteslöt barnlitteraturen ur kanoniseringen. Hon finner att mycket i slutet av 1700-talet tydde på inrättandet av en barnlitterär kanon. Det fanns dock en del olika och delvis motstridiga normer; barnlitteratur skulle vara uppfostringslitteratur eller estetiskt anspråksfull, man såg den som en återfödelse av folkpoesin eller lade tonvikten på lämpligheten för barn. Omkring år 1800 blev så icke-kanoniseringen av barnlitteraturen allt tydligare. Den viktigaste anledningen till denna utveckling är den litterära autonomiseringsprocessen: Från och med nu skulle enbart ej målinriktad litteratur utan specificerbart syfte få möjlighet att räknas som värdefull litteratur. (Inte bara) i Tyskland ansågs nu barnlitteratur med sin tydliga adressatinriktning ha en rent pedagogisk funktion och därför inte kunna vara estetiskt värdefull. I nästa steg undersöker Kümmerling-Meibauer den historiska och aktuella diskussionen kring klassikerbegreppet. Hon konstaterar här att begreppet överförts från allmänlitteraturen till barnlitteraturen utan teoretisk specificering och att det oftast har en normativ laddning. Hon föreslår i stället ett klassikerbegrepp som grundar sig på exemplaritet. Då ser man litterära verk i relation till andra: de viktiga är de som bevisligen framkallat eller influerat andra texter. Som exempel nämner hon bland annat Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Som didaktisk reseroman blev boken en prototyp som, vilket Kümmerling-Meibauer utförligt redovisar, inspirerade många författare även i andra länder till motsvarande verk. Hon närmar sig därefter en definition av vad som borde utmärka en klassiker inom barnlitteraturen genom att föreslå åtta kriterier som ska känneteckna en sådan: • Innovativitet: ett verk inför nya litterära kännetecken inom en nationallitteratur. • Representativitet: ett verk är den viktigaste representanten för en barnlitterär utveckling inom en viss epok. • Estetisk utformning av språket: ett verk visar den lämpliga språkliga gestaltningen med hänsyn till genre, tema, berättarstruktur. • Enkelhet gentemot komplexitet: ett verk tar hänsyn till barnens begränsade kunskaper om världen och ej fullt utvecklade språkförmåga, men är ändå inte trivialt. • Framställning av barnets upplevelsevärld: en författare är i stånd att leva sig in i och uttrycka barnens tankevärld. • Fantasi: ett verk kan föra ihop disparata element till ett meningsfullt sammanhang. • Polyvalens: ett verk är flertydigt, ambivalent. • Crosswriting: en författare skriver böcker för såväl barn som vuxna eller ett verk vänder sig till både barn och vuxna. Dessa åtta kriterier tillämpar Kümmerling-Meibauer sedan vid en analys av en barnbok, vars klassikerstatus är omstridd: En yrhätta av Emmy von Rhoden. För att demonstrera kanoniseringstendenser väljer Kümmerling-Meibauer just sistnämnda crosswriting. Hon påpekar att många författare av klassiska barnböcker tillhör den allmänlitterära kanonen, något som säkert influerar en motsvarande barnlitterär kanonisering. Crosswritings andra innebörd, dualiteten hos en text som vänder sig både till vuxna och till barn, är en aspekt som också den gör att en bok kan ha lättare att ingå i en barnbokskanon därför att den lättare uppfyller ovannämnda kriterier. Detta gäller även för det andra fenomenet som Kümmerling-Meibauer analyserar i detta sammanhang: intertextualiteten. Genom att medvetet anspela på andra barn- eller vuxenböcker bidrar barnboksförfattare till en “inre” kanonisering. Det bör också nämnas att Kümmerling-Meibauer tidigare har skrivit ett lexikon över internationella barnlitterära klassiker. Vid urvalet av de 564 barnböcker från 65 länder som hon presenterar där tillämpade hon ovan nämnda kriterier. Hon ger alltså ett konkret förslag till en internationell barnlitteraturkanon, en kanon som hon dock alltid ser som föränderlig och värd att diskutera. Kümmerling-Meibauer kräver i Kinderliteratur en barnlitteraturkanon som kännetecknas av verklig internationalitet (dvs. som inte bara innehåller barnböcker från Europa och Nordamerika), som tar hänsyn till mångfalden av genrer och som inte bara tar upp traditionella utan även moderna klassiker. Kümmerling-Meibauers bok förbinder ett nationellt perspektiv (historisk kanonforskning med Tyskland som exempel) med ett internationellt (den aktuella kanondiskussionen och kanoniseringstendenser genom crosswriting och intertextualitet). Inte minst därför förtjänar denna innovativa bok läsare även utanför Tyskland. Boken är utan tvivel en tillgång även för den allmänlitterära kanon- och klassikerdiskussionen. Kümmerling-Meibauer ger ett grundläggande bidrag till den teoretiska (barn)litteraturforskningen och till ämnets forskningshistoria, men även konkreta förslag till kriterier för en framtida barnlitterär kanon, som skulle kunna få stor betydelse för barnens estetisk-litterära bildning. Hon erbjuder därmed forskare och andra intresserade många impulser till vidare reflektion och diskussion.

Rising seas are eating away at small islands and will eventually turn their inhabitants into climate refugees, right? Not so for some of the world’s most threatened islands, which have grown despite experiencing dramatic sea level rise. Funafuti atoll, which includes the capital of Tuvalu, is an islet archipelago in the tropical Pacific Ocean made from coral debris washed up from an underlying reef by waves, winds and currents. Over the past 60 years, the sea has risen by around 30 centimetres locally, sparking warnings that the atoll is set to disappear. But Paul Kench of the University of Auckland, New Zealand, and colleagues found no evidence of heightened erosion. After poring over more than a century’s worth of data, including old maps and aerial and satellite imagery, they conclude that 18 out of 29 islands have actually grown. As a whole, the group grew by more than 18 hectares, while many islands changed shape or shifted sideways. “There is still considerable speculation that islands will disappear as sea level rises,” says Kench. “Our data indicate that the future of islands is significantly different.” Storms and other disturbances that churn up the sea seem to be more important than sea level in influencing stability, according to Kench. Storms break up coral, which then gets deposited on the atolls. He says other coral reef islands are likely to evolve in the same way, and that the Maldives seem to be showing a similar effect. “There is presently no evidence that these islands are going to sink,” says Virginie Duvat of the University of La Rochelle in France. She says that she and other researchers are trying to fight the widespread misconception that sea level rise will mean the end for atolls. However, Kench’s findings do not apply to other types of islands, like the volcanic main islands of Fiji, Tonga and Samoa. If atolls are not sinking, could people continue to live there? “Where shoreline changes are rapid, islanders have already had, in some cases, to move to more stable places,” says Duvat. Rural inhabitants commonly adapt in this way as their houses lack permanent foundations, she says. “The lifetime of such houses is short, allowing people to relocate quite easily.” But it would be harder for urban residents to adapt, says Duvat. And climate change could result in bigger, more frequent storms. These could be catastrophic in the short term even if they increase the area of atolls in the long term, says Tom Spencer from the University of Cambridge. “The challenge for island nations is to figure how they will coexist with their changing islands,” says Kench. Team member Roger McLean of the University of New South Wales in Sydney, Australia, who is also a coordinating lead author on the small islands chapter in the latest Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) report, says Kench’s findings are important because of the time frame. The sea level change at Funafuti over the past century is similar to what the IPCC is projecting for the year 2100. “There will be less emphasis on external migration of ‘environmental refugees’ from atoll nations that has gained such prominence in the last few years,” he says. But he notes that the atoll-building sediment comes from productive coral reefs, which face a range of threats such as warming oceans and pollution.