Provpass 2 verbal hösten 2022

När Martin Luther i oktober 1517 spikade upp sina 95 berömda teser på kyrkporten i Wittenberg kunde han inte ha valt en lämpligare stad. Wittenberg var inte bara känt för sina många boktryckerier, som gjorde det möjligt att mångfaldiga och sprida Luthers texter, utan här bodde också Lucas Cranach som förutom boktryckare, apotekare och borgmästare även var en duktig målare. Luther och Cranach blev nära vänner och Cranach kom med tiden att bli reformationens art director. Hans verkstad producerade på löpande band idolporträtt av Martin Luther och andra för reformationen viktiga personer och hjälpte på så sätt till att sprida reformationens budskap. Till en början var dock Luther ganska fientligt inställd till konst, och reformationen har därför förknippats med ikonoklasm, det vill säga medveten förstörelse av religiösa konstverk och symboler. Det är kanske inte så underligt, eftersom all konst i kyrkorna på den här tiden var producerad av katolikerna med syftet att sprida och förhärliga deras syn på kristendomen. Företrädarna för reformationen ville naturligtvis att deras budskap skulle finnas i kyrkorna istället för den katolska propagandan. Med tiden luckrades Luthers konstsyn upp och han insåg att konst kunde vara ett viktigt redskap för att sprida reformationens budskap. Han lät även Cranach skapa en del reformvänliga altarmålningar, bland annat den från 1547 som finns i Wittenbergs stadskyrka. Att Luther och reformationen haft en stor betydelse för hur konsten utvecklades efter 1500-talet i Europa är uppenbart, men har Luther något inflytande på dagens sekulariserade samtidskonst? Boktryckarkonsten var en relativt ny teknik för att sprida och massproducera tryckt text på Luthers tid. Om Luther hade levt idag skulle han förmodligen ha använt sig av dagens teknik för att sprida sitt budskap. Kanske hade han twittrat sina 95 teser istället för att spika upp dem på en kyrkport? En som använt Twitter för att ”spika upp” sina teser i Luthers efterföljd är den amerikanska konstnären Marcin Ramocki. Till grupputställningen Future Is Not What It Used To Be som visades under 2010 på galleriet CSW Zamek Ujazdowski i Warszawa, och som handlade om hur Web 2.0 och sociala medier har påverkat samtidskonsten, skapade Ramocki en utställningstext på Twitter bestående av 59 teser. Ramocki beskriver sin text som en lättsam konversation om konstnärens roll i en tid präglad av sociala medier. Vad passar då bättre, fortsätter han, än att begränsa sina uttalanden till 140 tecken på Twitter? I en av de 59 teserna citerar Ramocki konstkritikern Boris Groys som säger att det traditionella förhållandet mellan producenter och konsumenter, såsom det yttrade sig i 1900-talets masskultur, har inverterats. Det vill säga då det tidigare var en liten grupp som producerade allt material som vi konsumerade, kan idag vem som helst producera texter och bilder och på så sätt också bli en konstnär. Groys menar att konstnären idag inte längre är någon exklusiv person, utan en vardaglig utövare som delar sin konst direkt med sin publik på ett icke-hierarkiskt sätt, där institutionerna spelar allt mindre roll och där internet får allt större betydelse. Mathias Jansson

Trots att det sedan 2011 står i skollagen att alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek går utvecklingen långsamt. Mer än var tionde elev saknar helt bibliotek på sin skola och hälften av landets elever saknar tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det är en ständig kamp om vem som ska ta ansvar för att driva utvecklingen. Rektorer tycker att de saknar ekonomiska resurser medan politiker och huvudmän anser att det är rektorernas skyldighet att se till att det finns ett skolbibliotek. En viktig del av problematiken är också att skolbiblioteket på många håll inte har någon klar plattform. Skolbiblioteken hör inte alltid till utbildningsförvaltningen, utan ingår ibland i kultur- och fritidsförvaltningens verksamhet. Det förekommer att skolbibliotekarier arbetar på tre, fyra olika skolor och att de inte har någon rektor som chef. Den största utmaningen för att få igång utvecklingen ligger i att ändra synsätt på vad ett skolbibliotek med en utbildad bibliotekarie kan innebära för elevernas lärande. Att analysera och kritiskt värdera olika typer av texter samt söka, välja och hantera information är förhållandevis nya och viktiga förmågor som är lätta att få syn på i läroplanen och som behöver ges större utrymme i undervisningen. Lärare är inte per automatik utbildade i detta. Det är däremot bibliotekarier, som därför kan bidra med undervisning i medie- och informationskunnighet (MIK). Skolbibliotekarien ska inte behöva marknadsföra sig själv, utan ska ses som en naturlig resurs i skolan. För att det ska lyckas är den viktigaste förutsättningen att bibliotekarien får mandat från en intresserad och kunnig skolledare. I Växjö kommun, som fått utmärkelsen ”Skolbibliotek i världsklass” av fackförbundet DIK, har man satsat på att anställa skolbibliotekarier som finansieras direkt av förvaltningen och inte ingår som en del av skolans budget. Skolbibliotekarierna arbetar med läsning och läsfrämjande, med bokprat och boksamtal. De arbetar med MIK för att eleverna ska bli ifrågasättande och kritiska informationskonsumenter. Det har inneburit att både rektorer och pedagoger insett att skolbiblioteket kan medföra mycket positivt för elevers lärande. Det ska inte bara vara ett rum dit man går för att få tips på böcker som man kan låna. Det är viktigt att få tid till gemensam planering, även om det pågår en ständig kamp om tiden i skolan. Det är en förutsättning att skolbibliotekarier och lärare får mötas med sina respektive kompetenser. Skolbibliotekarien kan med sin kompetens ge stöd till ett undervisningsområde och arbeta med analysförmåga, begrepp, informationssökning och källkritik. Det ger goda förutsättningar för en ökad måluppfyllelse och är lika betydelsefullt från de första skolåren till de sista. Vi lever i digitaliseringens tidevarv och det finns ett stort behov att ta med många infallsvinklar i skolämnena. Det kan uppstå en del svårigheter i samarbetet mellan lärare och bibliotekarier. Lärare är vana att vara ensamma med eleverna i deras lärsituationer. Att vara flera inblandade i undervisningen, till exempel vid en planering med svensk- och SO-lärare om en historisk epok, är en utmaning för både pedagoger och bibliotekarier. Lärare slänger sig gärna med pedagogiska termer, som till exempel LPP (Lokal pedagogisk planering) och ELK (En läsande klass). Även bibliotekarier har med sig sina termer från biblioteksvärlden. För ett gott samarbete är det viktigt att man skaffar sig gemensamma begrepp. Bibliotekarien har sin utmaning i att vara med i ”skolpulsen”, allt ska gå ganska snabbt och göras inom bestämda tidsramar. Att komma från folkbiblioteket till ett skolbibliotek kan vara ganska omruskande och pulshöjande. Här råder dessutom inte frivillighetens lag, utan elever ska göra, läsa, skriva och undersöka, pang på! Det gör att man får en förändrad roll, man ska kunna säga till elever som inte gör riktigt vad som är tänkt. De hoppar, studsar, svär och klättrar på väggarna i värsta fall. Hur gör man då? Klart att man kan säga till, men ska man ”skvallra” för de lärare som har eleven? Ska man bli arg? Vad ska man använda för tilltal? Problemen med ordning finns förstås på folkbiblioteken också, men inte i samma utsträckning. Att förmedla litteratur och mediekunskap bygger på förtroende och det behöver man förankra genom att vara en naturlig del av arbetet på skolorna. Det har alltid varit en utmaning att få barn och ungdomar att läsa. All den lättillgängliga underhållningen som finns på internet gör utmaningen ännu större. Barn och ungdomar är vana att byta aktiviteter i den takt de själva väljer, medan skolan vill få eleverna att läsa och bearbeta det som händer i boken, skriva, läsa och skriva igen. Det kräver målmedvetet och engagerat arbete. Högläsning i början på en bok är ett bra sätt att få igång engagemanget och lusten att fortsätta. Boksamtalet, helst i smågrupper, kan därefter hjälpa eleverna att hitta sina inre bilder och bli intresserade av att läsa vidare, förstå mer och kunna ställa frågor till texten. Skolbibliotekarier vill bli tillfrågade om förslag på böcker vars genretillhörighet och teman kan passa det läraren är ute efter. Men det är viktigt att också läraren har god kunskap om vilken litteratur som finns, svensklärare måste hänga med i bokutgivningen och vad som dyker upp på film och rör sig i barnens och ungdomarnas värld. Utgivningen är riklig och det gäller att tillsammans vaska fram det bästa så att eleverna kan lotsas till det de vill och behöver. Det är klart att det är de vuxna i skolan som ska vara de bästa förebilderna – att man visar och pratar om böcker man själv läser för att få alla elever att förstå att det är så spännande, intressant och underhållande att läsa. Ann Löwbeer

Vid ett sektionssymposium anordnat av Svensk socialmedicinsk förening diskuterades hur man kan förbättra hälsan bland utsatta grupper. Presentationerna tog sin utgångspunkt i hälso- och sjukvårdslagen och berörde strukturella hinder, och hinder i bemötande, för god vård och bättre hälsa bland utsatta grupper. Eftersom dessa frågor kan vara av övergripande intresse för läkarkåren summeras symposiet här. I presentationen om hälsa och vårdkonsumtion i socialt och ekonomiskt utsatta områden inom Stockholms läns landsting (SLL) poängterades betydelsen av att fördela resurser efter behov. Nuvarande ersättningssystem i primärvården ger inga extra resurser till dessa områden. Systemet avser att skapa lika villkor för vårdgivare, men vad händer då med förutsättningarna för att bedriva vård i områden med högre sjuklighet och större behov och en befolkning som i stor utsträckning inte talar svenska? Det vårdsökande beteendet och 'health literacy', på svenska ungefär 'hälsoförståelse', varierar mellan olika grupper. Olika steg där sociala skillnader kan uppstå och förstärkas i kedjan från hälsans bestämningsfaktorer till vårdkonsumtion belystes. Enligt hälso- och sjukvårdslagens intentioner ska de med större behov prioriteras framför dem med mindre behov, vilket kräver en omfördelning av resurser på ett sätt som i dag inte sker. Presentationen om hemlösas vårdbehov i SLL utgick bland annat från en intervjuundersökning bland 155 hemlösa och belyste olika hinder för vård i denna grupp. En fjärdedel av de hemlösa hade avstått från att söka vård och köpa ut ordinerade läkemedel på grund av dålig ekonomi (jämfört med cirka 5 procent i befolkningen som helhet). Närmare 70 procent hade avstått från tandvård. De hinder som identifierades fanns i vårdens organisation och i samarbetet mellan verksamheter, men berodde även på individens egen hälsoförståelse och dennes upplevelser av dåligt bemötande. De hemlösa rapporterade bäst bemötande från frivilligorganisationer. Sjukvården fick hyggligt betyg, även om en stor andel ansåg sig ha blivit dåligt bemötta i sjukvården. I SLL finns flera specifika vårdverksamheter för hemlösa. Trots detta har landstingsrevisorerna funnit problem som har att göra med bristande samordning och med att vården som erbjuds ser olika ut beroende på var man bor. Presentationen om hälsa och vård bland asylsökande, papperslösa och gömda flyktingar utgick också från hälso- och sjukvårdslagen, där uttrycket 'hela befolkningen' kommit att gälla endast dem med fullständigt personnummer. Det finns en lag från 1 juli 2008 om hälso- och sjukvård respektive tandvård till asylsökande med flera. Vuxna asylsökande, gömda och papperslösa har tillgång till akutvård och vård som inte kan anstå, men gömda och papperslösa har inte rätt till subventionerad akut vård utan måste betala vården själva. Sverige har i detta avseende mer restriktiva regler än många andra EU-länder. Asylsökande har ofta svåra traumatiska upplevelser bakom sig som resulterar i posttraumatiskt stressyndrom, depression och andra behandlingskrävande tillstånd. Till detta kommer statusförlust, diskriminering, isolering och oro för anhöriga i samband med ankomsten till Sverige, sammanfattat under begreppet postmigrationsstress. Hälsoinformation från sjuksköterska till asylsökande i grupp kan öka tryggheten och förmågan till stresshantering, och handledningen och utbildningen av studenter och personal i att möta utrikesfödda i vården måste utökas. Avslutningsvis betonades att rätten till vård ska omfatta alla, oberoende av juridisk status. Presentationen av ett tolkat vårdsamtal utgick från en masteruppsats, baserad på intervjuer med vårdgivare engagerade i tbc-vård bland somalier, samt opublicerade intervjuer med tolkar. Tbc uppfattas som en stigmatiserande sjukdom och vårdmönstret är komplext. Vårdgivares och patienters kommunikationsfärdigheter är centrala i tolksamtal. Förtroende är svårt att förmedla via tolk, vilket också kan påverka vårdens kvalitet och resultat. Tolksamtalet kräver mer tid, och kulturella olikheter försvårar för vårdgivare, tolk och patient. Bland annat kan vårdgivares besked uppfattas som alltför direkta och okänsliga. Studien gav exempel på hur tolksystemet påverkas av ett upphandlingsförfarande som betonar låg kostnad, urholkar kvaliteten, påverkar vården negativt och är rättsosäkert för patienten. Ett gemensamt tema i presentationerna var avvikelser från hälso- och sjukvårdslagens intentioner, med konsekvenser för vården bland utsatta grupper. En viktig intention i hälso- och sjukvårdslagen är att vården ska ske på lika villkor. De med störst behov ska ges företräde. Om detta ska uppnås påverkar det fördelningen av resurser. Alla ska inte ha lika mycket vård, vissa med större behov ska ha mer resurser än andra. Resurser måste prioriteras till dem med större behov. Upphandling av vård (primärvård, psykiatri, hälsosamtal och hälsoundersökning för asylsökande) och tolksystemet tillämpas på flera håll. Upphandlingarna betonar ofta låga kostnader men ger inte tillräcklig vägledning om vilka kvalitetsindikatorer som ska gälla. Vid symposiet framhölls att utsatta grupper ofta har andra och större behov än befolkningen i genomsnitt och att en ensidig betoning av låga kostnader vid upphandling knappast ger en god vård för dessa grupper. I stället för en ersättningsmodell som premierar många korta besök förespråkades ett tydligare fokus på kvalitet. Om marknadsmodeller och upphandling av vård ska tillämpas i dessa sammanhang måste särskilda kvalitetsindikatorer utformas för att säkerställa att verksamhetens mål uppfylls. I diskussionerna bekräftade åhörare det som tidigare presenterats: ökande problem med allvarlig psykisk sjukdom hos asylsökande, att resurser och behov inte följs åt, svårigheter och möjliga lösningar vid tolksamtal, behov av ökad utbildning och så vidare. Frågor väcktes bland annat om fördelning av resurser efter behov, vårdens värdegrund, patienten som objekt eller subjekt, personalens kompetens och etik, upphandling som lösning på problemen och om kvalitetsindikatorer för god vård.

In 1866, the founding statutes of the new Linguistic Society of Paris included this curious ban: “The Society will accept no communication concerning either the origin of language or the creation of a universal language.” Charles Darwin had published On the Origin of Species just seven years earlier, and he was intrigued by the parallels between linguistic and physical evolution. The Society, with Catholic leanings, would have none of it. For more than a century afterwards, little was learned about the evolution of language – even though evolution had become the standard explanation for nearly all biological phenomena, whether physical or behavioural. Today, the debate is lively. But there is still no consensus on how, when or why language evolved. There is hardly even the barest agreement that it evolved at all, in the sense of having been the specific product of gradual natural selection. One figure who initially kept mum on the subject was Noam Chomsky. For decades, the towering figure of modern linguistics refused to be drawn into theorising about how language arose, arguing that although it must have arisen by evolution in some broad sense, it was impossible to know much in detail. Speech leaves no fossils. Paleoanthropologists know when the human brain began to grow to its unusually large size, but not when or why Homo sapiens started putting that big brain to linguistic use. In 1990, Steven Pinker and Paul Bloom, both then at the Massachusetts Institute of Technology (MIT), Chomsky’s home turf, published an article making a surprisingly controversial case. In their view, language had of course evolved in a typically Darwinian fashion: slowly, first as a result of random genetic mutation, but gradually giving early humans a survival advantage. That advantage was that each new human need not learn valuable information by direct experience, but can learn it from those who had come before: eat this, not that; this animal is dangerous; here’s how to make an axe. While no one can say what the stages between basic cries and intricate modern syntax were, Pinker and Bloom were confident in positing a gradual unfolding. Noam Chomsky later came to an unusual and different solution: that a single mutation in a single human gave that human an ability called “Merge”. This ability was not for communication, but for thought: it allowed simpler thoughts to be combined into larger and more complex ones, and this complex thought was the real survival advantage. The truly human bit of language – the ability to nest small units (words) inside larger ones (phrases, clauses and sentences) is, in this view, a useful by-product of “Merge”. One fruitful avenue of research is what elements of language are shared by humankind’s animal cousins. Birds can use a small number of units to make an infinite series of different calls – as humans do with words. Chimps and other apes can learn hundreds of hand signs, and even combine them in crude but creative ways. Michael Corballis, a psychologist at the University of Auckland, thinks that gesture was crucial to the rise of complex language, a theory he expounds in The Truth About Language. Sign languages have all of the complexity of spoken ones, and deaf children even “babble” with their hands just as hearing children do with their mouths. That so many great minds, including household names like Pinker and Chomsky, give such wildly different accounts, could be seen as a scientific failure. Or it can be taken as a charming reminder that even if science has left creation myths and just-so stories behind in the past, some problems – like consciousness, as well as language – remain hard to solve just because they are humankind’s most human traits. Nobody ever said that studying the fascinating but flawed human mind with that very same mind should be easy. The Economist