Provpass 5 verbal hösten 2022

I den tv-sända filmen Den sista skörden hävdas att våra odlingsjordar används på ett icke hållbart sätt. Filmen gör gällande att bördigheten minskar och jordarna förgiftas vid modern jordbruksdrift. Även om detta illustreras med exempel hämtade från andra länder är budskapet tydligt att det även gäller det svenska jordbruket. Detta stöds dock inte av till exempel Sveriges Lantbruksuniversitets (SLU) långliggande bördighetsstudier. Dessa visar tvärtom att markens produktionsegenskaper har kunnat bibehållas och förbättras, och att skördarna ökat under de cirka 60 år som modernt jordbruk bedrivits och som försöken pågått. Maten är också näringsmässigt bättre idag än tidigare. Svenska åkrar och betesmarker har således förmågan att långsiktigt och uthålligt producera tillräckligt med mat och foder samt biomassa för energi och tillverkning av andra produkter. Sveriges jordbrukare jobbar för en höjning av markens bördighet, är duktiga miljövårdare och strävar efter en ständigt förbättrad resurshushållning. Både som forskare och som jordbrukare måste vi även fortsättningsvis jobba med detta för att kunna försörja en växande världsbefolkning med mat och bioenergi. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger i Sveriges Televisions uppdrag. SVT missköter dock sitt samhällsuppdrag genom att visa starkt vinklade ”dokumentärer” utan att använda sig av den vetenskapliga kompetens som finns vid SLU och andra lärosäten. Filmen undanhåller i stor utsträckning fakta i de fall där dessa talar emot filmens rubrik och budskap. Man har till exempel bortsett från att vi redan idag tillämpar kunskapen om hur vi skall gödsla med både stallgödsel och mineralgödsel för att uppnå stor skörd och litet läckage av kväve. Forskning för att finna läckagebegränsande åtgärder för fosfor pågår också. En av de tydligaste och största forskningssatsningarna under senare år har varit det tvärvetenskapliga Mistra-programmet MAT 21 (1997–2008), vilket hade målsättningen att integrera hög avkastning, minimerad negativ miljöpåverkan och god djuromsorg. Inget av detta nämndes i filmen. Vår självförsörjningsgrad har de senaste 25 åren krupit ner från 85 procent till under 50 procent. Vi är bara självförsörjande på spannmål och till 70 procent på potatis. Sämst är det med köttvaror. För att kunna trygga livsmedelsförsörjningen måste jordbruket åter bli en lönsam verksamhet, vilket för många jordbrukare inte är fallet idag. I regeringens livsmedelsstrategi formuleras tydligt att jordbrukets produktion behöver öka. Den avgörande frågan är med vilka medel och metoder detta kan uppnås, vilket är oklart. Ett bra växtmaterial anpassat till nordiska klimatförhållanden är en förutsättning för ökad produktivitet. Sverige bör åter bli ledande inom växtförädling – gärna i ett nordiskt samarbete och med modern genteknik. Högre hektaravkastning ger dessutom utrymme för odling av annat än matgrödor. En annan viktig förutsättning är att vi inte förseglar åkermark under asfalt och betong. Morgondagens beslutsfattande måste genomsyras av insikten om odlingsmarkens betydelse för vår framtida välfärd. Konsumenterna anser att resthalter av jordbrukets kemiska bekämpningsmedel i maten utgör en stor hälsorisk, vilket är en klar överdrift. ”Gifter” i maten är också ett återkommande argument för ekologiskt jordbruk. Lantbrukare vill helst odla utan bekämpningsmedel men saknar idag alternativa metoder som är lika bra. Ekoodlingen visar också hur svårt det är att bekämpa ogräs och skadegörare utan kemiska alternativ. Just bekämpning av ogräs och skadegörare är därför ett angeläget område för en tvärvetenskaplig forskningssatsning för att få fram alternativ eller komplement till kemiska bekämpningsmedel. Ett effektivt växtskydd behövs för att höja produktiviteten och minimera avkastningsvariationerna mellan åren. På odlingsmark måste ogräs och skadegörare bekämpas för att vi ska uppnå en effektiv produktion. Å andra sidan är ogräs och insekter viktig föda för fåglar. Om delar av fält avsätts för inslag av vilda växter och undantas från kemisk bekämpning främjas den biologiska mångfalden. Huvuddelen av odlingslandskapets biologiska mångfald finns annars utanför själva åkern – i betesmarker, på åkerholmar, kring stenmurar, i häckar och så vidare. Vissa av dessa småbiotoper omfattas av ett ekonomiskt miljöstödsprogram som funnits länge. Ett problem som under senare år uppmärksammats är att antalet pollinerande insekter stadigt minskar. Information och inrättande av ett särskilt ekonomiskt stöd till hållande av bin och främjande av miljöer för vilda pollinatörer skulle kunna bryta denna trend. Lantbruket kan minska sitt klimatavtryck genom att binda mer kol och minska utsläppen av växthusgaser. Med mer fånggrödor och perenna grödor samt ökad avkastning kan man öka kolinlagringen, det vill säga mullhalten, i marken. Jordbruket kan bli en betydande kolsänka. Idisslarna svarar för en stor del av jordbrukets totala växthusgasutsläpp. Även inom ekolantbruket är mjölk- och köttproduktion en dominerande inriktning, men om utfodring och foderomvandling blir effektivare kan metanutsläppen sänkas. Lantbruket har dessutom råvarorna för framställning av till exempel biogas och biodiesel, och hela verksamheten kan bli helt oberoende av fossil energi till maskiner och torkar. Vi bör gå in i framtiden genom att fortsatt söka hållbarhetsbrister i vårt moderna jordbruk och hitta sätt att åtgärda dem. Den resan tar aldrig slut, men en stark forskning är basen i detta hållbarhetsarbete. En objektiv faktaförmedling, respekt för kunskap framför tyckande samt analyser utan förutfattade meningar är viktiga villkor för att lyckas. Medel till forskning bör fördelas utan dogmatiska ramverk så att innovativt nytänkande kan hjälpa till att förbättra vårt jordbruk. Statliga miljöstöd bör endast utgå till produktionsformer och åtgärder där nyttan vetenskapligt kunnat dokumenteras. Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer, Rune Andersson

Den forskningsgren inom nationalekonomin som kallas rättsekonomi kan sägas bestå av två olika delar, en deskriptiv och en normativ. Den normativa rättsekonomin handlar till stor del om att rättfärdiga ekonomisk effektivitet. En av de ivrigaste förespråkarna för att vi bör välja ekonomiskt effektiva lösningar på juridiska problem är den amerikanske juristen Richard A. Posner (1939–). Posner är såväl professor i juridik som domare och räknas som en av företrädarna för 'the Chicago school of law and economics'. Enligt Posner finns det en inneboende ekonomisk rationalitet i 'the common law'. Många avgöranden kan förklaras i termer av ekonomisk effektivitet fastän avgörandena inte uttryckligen bygger på ekonomiska överväganden. De juridiska avgörandena korresponderar ofta med de ekonomiskt effektiva lösningarna, och eftersom de är ekonomiskt effektiva har de också en positiv inverkan på välståndet i samhället. Rättsekonomin skiljer emellertid mellan två olika typer av ekonomisk effektivitet. Det första kriteriet för ekonomisk effektivitet kallar rättsekonomer för Paretokriteriet. Detta kriterium är uppfyllt om åtminstone en individ får det bättre utan att någon annan individ får det sämre. Det är viktigt att här påpeka att rättsekonomin inte uppställer något objektivt kriterium för när en individ får det bättre respektive sämre. Om en individ föredrar apelsiner framför citroner, så menar rättsekonomer att denna har större nytta av att ha tillgång till apelsiner än citroner. Därför brukar man säga att rättsekonomin är antipaternalistisk. Många olika beslut och åtgärder resulterar emellertid i att några individer får det sämre medan andra får det bättre. Således behövs ytterligare ett kriterium för ekonomisk effektivitet som är lättare att tillfredsställa än Paretokriteriet. Det andra kriteriet för ekonomisk effektivitet kallar rättsekonomer för Kaldor–Hicks-kriteriet. Detta är uppfyllt när några individer får det bättre än vad de övriga individerna får det sämre. Om vinsten är större än förlusterna, så föreligger Kaldor–Hicks-effektivitet. Antag att en viss åtgärd resulterar i att A:s respektive B:s välstånd ökar med vardera 300 kr. Vidare medför åtgärden att C:s välstånd minskar med 400 kr. I detta fall ökar det totala välståndet med 200 kr, och således tillfredsställer åtgärden i fråga Kaldor–Hicks-kriteriet. Den stora och viktiga skillnaden mellan dessa båda typer av ekonomisk effektivitet är deras förhållande till kompensation. Eftersom Paretokriteriet endast är uppfyllt under förutsättningen att ingen individ får det sämre, så bygger det på faktisk kompensation. Det vill säga alla individer är kompenserade fullt ut och åtminstone en individ är överkompenserad. Eftersom Kaldor–Hicks-kriteriet kan vara uppfyllt fastän några individer får det sämre, så bygger detta kriterium istället på hypotetisk kompensation. Det vill säga de som får det bättre får det så mycket bättre att de skulle kunna kompensera övriga individer fullt ut och fortfarande vara överkompenserade. Eftersom Paretokriteriet inte medför att någon individ får det sämre så är det relativt okontroversiellt. Det hävdas ofta att detta kriterium för ekonomisk effektivitet kan rättfärdigas med många olika argument som härrör från konkurrerande teorier. Om någon får det bättre utan att någon annan i samhället får det sämre, så kan man sluta sig till att nyttan i samhället ökar av den Paretoeffektiva förändringen. Således finns det ett utilitaristiskt argument för detta kriterium. Det kan emellertid invändas att kriteriet är konservativt i och med att många mer genomgripande förändringar hindras, eftersom dessa oftast resulterar i att åtminstone en person får det sämre. Vidare bygger kriteriet oftast på individernas uttryckliga samtycke, och således tillfredsställer det libertarianismens teori om självägarskap. Posner försvarar Paretokriteriet just genom att hänvisa till samtycke. Om alla har samtyckt till något, kan det inte vara orättfärdigt. Posner menar att detta kriterium är attraktivt eftersom det inte kränker personlig autonomi. De flesta juridiska avgöranden och regleringar bygger emellertid på att någon missgynnas medan andra gynnas. Det kriterium som Posner fokuserar på är därför det mer kontroversiella Kaldor–Hicks-kriteriet. Rättsekonomisk analys bygger på ett mycket centralt antagande om hur individer beter sig i valsituationer. Alla individer, menar rättsekonomer, strävar efter att maximera sin egen tillfredsställelse. Eftersom välstånd har karaktären av en primär nyttighet som hjälper alla individer att uppnå tillfredsställelse, så är det rationellt att sträva efter att maximera detta värde. Detta medför att varje individ i en specifik valsituation kommer att handla så att den egna vinsten maximeras. Denna beskrivning av individen som en ständigt ekonomiskt rationell varelse är teorin om homo economicus. Denna teori ligger till grund för i det närmaste all ekonomisk analys. Teorin förklarar till exempel varför nyttigheter omallokeras på en fri marknad så att de ständigt hamnar hos någon som värderar dem högre och varför ekonomiskt effektiva lösningar, när inga transaktionskostnader föreligger, ersätter ekonomiskt ineffektiva regleringar. Eftersom förutsättningarna varierar är utfallet emellertid svårt att förutsäga. Detta aktualiserar frågan om hur individer handlar i situationer som utmärks av osäkerhet. Om alla individer alltid strävar efter att maximera sin egen vinst, så kommer de i situationer som utmärks av osäkerhet att samtycka till det alternativ som förväntas rendera dem störst vinst. Vid första påseendet verkar det emellertid problematiskt att basera Kaldor–Hicks-kriteriet på samtycke. De individer som får det sämre kan knappast sägas ha samtyckt till försämringen eftersom detta skulle vara ekonomiskt irrationellt. Det centrala är då att fråga vad individerna i samhället skulle samtycka till innan de ser hur en specifik lösning på ett juridiskt problem påverkar dem. Posner förlitar sig här på vår naturliga okunnighet om framtiden. I situationer som utmärks av osäkerhet kommer individer att samtycka till det alternativ som förväntas maximera deras vinst. Posner hävdar nu att individernas vinst maximeras av Kaldor–Hicks-kriteriet. Det finns nämligen ingen anledning att antaga att de individer som gynnas respektive missgynnas av detta kriterium alltid kommer att vara samma individer. Det är istället rimligt att antaga att en individ stundtals kommer att gynnas och stundtals kommer att missgynnas av dess tillämpning. Och då en individ sannolikt inte tillhör förlorarna oftare än den tillhör vinnarna och den sistnämnda gruppen alltid vinner mer än vad den förra gruppen förlorar, så är det rationellt för en individ att samtycka till Kaldor–Hicks-kriteriet. När det tillämpas som den övergripande principen för juridiska avgöranden kan individerna räkna med att de ekonomiska vinsterna kommer att överstiga förlusterna, och vi antar att individerna i samhället skulle samtycka till kriteriet om de hade konfronterats med ett val. Om det nu finns ett implicit samtycke i samhället för detta kriterium, så kan en tillämpning av detsamma inte vara orättfärdig, enligt Posner.

In 2014, Americans spent an estimated $58 billion on pets and untold hours caring for them. For 50 years, psychologists have been trying to unravel the appeals of animal companionship in hopes of deciphering just why we invest so much in these creatures. In the process, anthrozoologists – scientists who study human-animal relationships – have discovered a window into human sociality more broadly. Our interactions with animals can be useful models for understanding how issues of identity, nurturing, support and attachment play out in a relationship. “It’s all about human psychology,” says anthrozoologist Pauleen Bennett. “Pets help us fill our need for social connectedness.” The more we uncover about our companion animals, the more we may learn about our human attachments as well. Part of our attraction to animal companionship is innate. A study has revealed that toddlers one to three years old spend more time interacting with live animals than they do with inanimate toys, when given a choice between the two. Humans even have specialized brain cells for recognizing animal life. Research has found neurons in the amygdala, an area involved in emotions, that respond preferentially to animal images. This finding hints at a neural basis for the powerful emotional reactions animals elicit from us. Many animals seem to tap into humans’ attraction to the adorable, a drive that also may motivate good parenting. Behavioral scientists have long noticed that humans seem to have inborn, positive responses to beings with characteristics typical of human infants – such as wide eyes, broad foreheads and large head-to-body ratios. This suggests that humans are primed to attend to fragile, young infants, who may require greater care than other beings. Clearly, baby animals exploit the same instinctive responses in us that human infants elicit. Such findings lend credence to the idea that our interest in pets stems from what biologist E. O. Wilson has called “biophilia,” an inherent tendency to focus on life and lifelike processes. However, Wilson has also acknowledged that our interest in animals depends on personal and cultural experience. For example, dogs are popular in many Western countries but are considered unclean in traditional Islamic communities. Indeed, psychologist Harold A. Herzog has argued that pet keeping is driven principally by culture. Assessing the fluctuating popularity of dog breeds, he and his colleagues found no relationship between a breed’s health, longevity or behavioral traits, such as aggressiveness or trainability, and its popularity. Instead, they argued, the trends in top dogs were erratic and seemed to shift suddenly, as if driven by fashion. They further discovered that movies featuring specific dog breeds would boost that pooch’s popularity for up to a decade. Extending these findings to other species, Herzog posited that people may keep pets simply because other people do, reflecting our penchant for social imitation. But even if imitation plays a role in their choices, most people profess to wanting pets for companionship. This friendship then sustains the connection despite the costs of ownership. An animal can also serve as a source of comfort. In a 1980 study, biologist Erika Friedmann reported that pet owners were more likely to be alive a year after a heart attack than were people who did not have a companion animal – possibly because the animals afforded some form of stress relief. Yet efforts to replicate such findings have had mixed results, and animal-assisted therapy has been criticized for overstating the ability of animals to ameliorate mental illness. Nevertheless, some people may gain psychological support from their pets and keep them for exactly this reason. A pet owner may “read” a response into an animal companion’s behavior regardless of the animal’s intentions. Yet such projections are precisely what make this field ripe for psychology: they reveal our own social needs and desires. Animal relationships may someday provide useful comparison points to human connections – a benchmark for investigating empathy, caring and even decision making. That these creatures can fit many molds while being so different from us makes these friendships uniquely valuable. The study of animal companionship is still in its infancy. But without this research, we could not begin to fathom the rich and varied range of relationships that make up human experience.