Provpass 3 verbal våren 2022 (maj)

Det man kallar glömska är bara en mycket stor tid. Den är gränslös för att den egentligen är hela tiden, och därför är den också alltid närvarande på ett sätt som den lilla tiden inte klarar, för den lilla tiden är en å där det flyter kottar. Men glömskan är ett hav och om man kastar en kotte i havet driver den bara ut och försvinner. Till slut sjunker den. Glömskan är alltid här, och kan också uppsluka oss. Den kan uppsluka oss och spotta ut oss. Idag var jag i glömskan men sen kom jag tillbaka. Då hade katten fått ungar. Ibland är bara händerna där, i förströelse ovanpå duken stryker dom över en kniv medan dagen sakta grusas och faller i ett långsamt grått tumult hit in. När vi dör ska vi falla ur tiden och vara i den stora tiden. Det är sagt så. Vi ska vandra där likt strutsar, likt strutsars avkomma, eller likt strutsars ägg, i ultrarapid med halsar vajande i ett grågrönt dis, som i en film om en öken som man ser en vanlig vit onsdag eftermiddag. Glömskan finns också mellan människor i nästan varje ögonblink, ja bokstavligen för när människor blinkar är dom där, bakom ögonlocken pågår ett ingenting, en orgie, som dom inte kan slita sig ifrån, dom måste dit igen och igen. Men dom kämpar denna kamp var och en för sig, så ensamma, ty att älska glömskan är en skam bland människor, vi har alla lovat att ständigt finnas tillhands, och med det menas: ständigt.

Thomas Tidholm

Inom ramen för ett regeringsuppdrag genomför Viltskadecenter en studie av hur åtgärderna ”kalvning i hägn” och ”områdesriktad jakt” kan användas för att minska antalet rovdjursdödade renar. Studien görs i samarbete med Udtja sameby, Gällivare skogs sameby, Avdelningen för renskötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Skandinaviska björnprojektet, och kommer att pågå till 2016. 2013 kalvade samtliga vajor i de båda samebyarna i hägn. Under första veckan i juli vägdes varje renkalv och individmärktes med öronbricka. 900 kalvar försågs också med proximity-sändare, som kommunicerar med sändare som sitter på märkta björnar i området. Om en kalv dör skickar kalvens sändare ut en mortalitetssignal. Under sommaren och hösten 2013 följde vi upp de tillfällen då sändarförsedda björnar varit nära sändarförsedda kalvar, för att se om kalvningen i hägn påverkat björnarnas predationstakt på renkalv. Vi flygpejlade även två gånger i veckan, för att lokalisera kalvsändare i mortalitetsläge. Dessa sändare hämtades sedan in från marken, och dödsorsaken bestämdes genom en enkel undersökning av resterna av kalven. I de fall rovdjur inte kunde dokumenteras vara dödsorsaken skickades kalvarna till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för obduktion. I korthet kan vi konstatera att kalvning i hägn (kalvarna släpptes ut i början av juni) resulterade i en björnpredation på renkalvar nära noll, vilket var ett förväntat resultat. Vi noterade dock en relativt hög kalvdödlighet i de två hägnen med flest renar. I Udtja konstaterades parasiten nekrobacillos (kraftig infektion i munnen) vara orsaken till stora kalvförluster. Under vintern samlade vi vid ytterligare några tillfällen ihop renar, och bland dessa förekom infektionen fortfarande och resulterade i dödlighet. En försöksgrupp antibiotikabehandlades av veterinär från Svenska Djurhälsovården. De stora förlusterna till följd av sjukdomar har resulterat i att vi kommer att lägga mer tid än planerat på att ta fram rekommendationer och rutiner som kan minska risken för liknande utbrott i framtiden. Första veckan i april 2014 var det hög aktivitet inom studien. De vajor som skulle ingå i studien under våren vägdes och dräktighetstestades av ett antal renskötare från de båda samebyarna, två veterinärer från Finland respektive SVA, forskare och studenter från Skandinaviska björnprojektet och Avdelningen för renskötsel samt Viltskadecenter. Två olika metoder användes för att säkerställa dräktigheten hos vajorna. Den finska veterinären Heikki Sirkkola, som har stor erfarenhet av dräktighetstester, utförde ett ultraljud på vajorna för att upptäcka eventuella foster. Dessutom utförde veterinär Erik Ågren från SVA en manuell genomgång av vajorna, där han kände på varje vajas mage efter en kalv. Eftersom kalvfostren vid den här årstiden är ganska stora går det bra att känna fostret utifrån. De båda veterinärerna var i de flesta fall helt överens. De vajor som konstaterats dräktiga i båda testerna delades slumpmässigt in i två olika grupper: en grupp som skulle fodras och kalva i hägn och en kontrollgrupp som skulle gå lös i skogen. Gamla halsband plockades av från vajor som varit märkta tidigare. Varje dräktig vaja försågs med ett nytt halsband med unikt id-nummer, i en färg som visade vilken av grupperna hon tillhörde. Testen och märkningen av renarna hade förberetts noggrant och över 800 vajor hanterades under de dagar som arbetet pågick. När renarna senare under sommaren samlades ihop, och kalvarna märktes, kunde eventuella skillnader mellan kalvningsframgång och överlevnad jämföras mellan gruppen i hägn, som varit skyddad från björn, och kontrollgruppen. Sammanfattningsvis visar resultaten från 2013 och 2014 att björnpredation på renkalv kunde reduceras till noll då kalvningen skedde i hägn och renkalvarna släpptes ut ur kalvningshägnet efter första veckan i juni. Detta kan jämföras med resultaten från en tidigare studie, som gjorts i samma samebyar, där varje björnindivid i genomsnitt dödade 11 renkalvar per kalvningsperiod. Vi konstaterade dessutom att björnarna inte ”kompenserar”, alltså inte dödar fler kalvar, under sommar och höst om de inte haft tillgång till renkalvar under kalvningsperioden. Kalvning i hägn visade sig således ha en positiv effekt när det gällde skydd mot predation. Hägnvistelsen kan dock medföra andra risker för kalvarnas hälsa och överlevnad. År 2013 var dödligheten under kalvningsperioden hög (omkring 10 %) i de två största (av de totalt fyra) hägnen, men låg (1,5 %) i de andra två. År 2014 var antalet renar i samtliga fyra hägn lägre. Då låg kalvdödligheten mellan 1,7 % och 4,0 % och vi såg, till skillnad från under 2013, inget samband mellan kalvdödlighet och djurtätheten i hägnen. De vanligaste dödsorsakerna i hägnen var utmärgling, övergivna kalvar och olika typer av infektioner. Bland kalvarna från det största hägnet (med nästan 1 000 vajor) hittades efter utsläppet dessutom 39 kalvar som drabbats av nekrobacillos, en smitta som de med all säkerhet ådragit sig under hägnvistelsen. Resultaten tyder på att stort renantal och hög djurtäthet är riskfaktorer för såväl infektioner som dödlighet på grund av utmärgling eller att kalven blivit övergiven. Eftersom vajorna utfodrades i samband med kalvningen i hägn ställde vi oss frågan om överlevnaden hos kalvarna kunde betraktas som ”naturlig” eller om utfodringen påverkade kalvöverlevnaden positivt. För att kunna ta hänsyn till effekten av såväl hägnvistelse som utfodring delade vi, som nämnts, i början av april 2014 upp vajorna i grupper där vi kombinerade utfodring/icke utfodring och kalvning i hägn/icke hägn. Dödligheten var låg (1,0–2,4 %) från juni till augusti hos kalvar från samtliga grupper, vilket tyder på att varken utfodring eller hägnvistelse hade någon effekt på överlevnaden under den här perioden. De vajor som kalvade i hägn (skyddade från rovdjur under kalvningsperioden) hade en kalvöverlevnad på hösten på 95 %, oavsett grad av utfodring. Även bland de vajor som kalvade utanför hägnen var kalvöverlevnaden högre (75 %) 2014 jämfört med referensåren 2010–2012 (omkring 50 %). Eftersom resultatet bara gäller ett enskilt år kan vi i nuläget inte uttala oss om huruvida skillnaden beror på mellanårsvariation eller andra faktorer, till exempel en minskning av antalet björnar till följd av den ordinarie björnjakten.

Gabriel Heller Sahlgren, doktorand vid London School of Economics och knuten till Institutet för näringslivsforskning, har på senare tid figurerat flitigt i medierna med uttalanden om hur man ska lösa ”skolans kris”, vilken ses som synonym med de fallande resultaten i internationella kunskapsmätningar som Pisa. Heller Sahlgren härleder delvis denna kris till 1990-talet och det han kallar ”individanpassade undervisningsmetoder”, men hävdar att förfallet startade långt tidigare än så: nämligen i och med progressiva pedagogiska idéers inflytande över svensk skola under efterkrigstiden. Som gymnasielärare, humanist och doktorand i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning blir jag brydd av att läsa hans svepande förklaringsmodeller. I tidningen Axess skriver Heller Sahlgren: ”I den radikala tidsanda som rådde under efterkrigstiden sågs den traditionella skolan som en relik från ett auktoritetsstyrt samhälle som skulle brytas ner.” Det han inte nämner är att efterkrigstiden innebar den brytpunkt då den svenska skolan beslutade sig för att den, förutom kunskapsuppdraget, också skulle ha ett demokratiskt fostransuppdrag – ett beslut som tillkom som en direkt effekt av händelserna under andra världskriget. I 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling står att läsa:

Därvid bör tagas i sikte, att vissa egenskaper både ur samhällets och individens synpunkt är särskilt värdefulla och samtidigt möjliga att genom uppfostran utveckla. Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.

Vi talar alltså om en skola som bryter med en kristen värdeförmedling och en tydlig auktoritetsstyrning – företeelser som 1946 års skolkommission kallar för ”starkt medeltida inslag i nutida pedagogik” – för att på demokratisk grund sträva efter att utveckla elevers självständighet och kritiska tänkande. Att hävda att detta skulle vara början på allt elände inom den svenska skolan måste ses som ett anmärkningsvärt påstående. Heller Sahlgren avvisar också helt marknadiseringen av skolan som en möjlig, negativ påverkansfaktor på resultatutvecklingen. I en artikel i Dagens Samhälle skriver han: ”Debattörer hävdar fortfarande att New Public Management – ett diffust begrepp som ofta inkluderar konkurrens, resultatmätningar och ansvarsutkrävande – har förstört skolväsendet. Något forskningsstöd för denna idé har aldrig presenterats. Förklaringen är enkel: det finns inget.” Detta stämmer inte. Studien Gymnasiet som marknad från 2014 undersöker New Public Management på den svenska skolans område. Den visar att såväl lärare och rektorer som studie- och yrkesvägledare anser att nya arbetsuppgifter, såsom ökad dokumentation och marknadsföring, ökar arbetsbelastningen och tar tid från det centrala i arbetet, det vill säga pedagogisk ledning och undervisning. En annan slutsats som dras av studien är att betoningen av enkelt mätbara resultat innebär en devalvering av läraryrket. Uppgiften att bidra till elevernas allsidiga utveckling, till aktivt deltagande i yrkes- och samhällslivet samt till utvecklingen av ett demokratiskt samhälle, tonas ned och ersätts av rollen som effektiv leverantör av enkelt mätbara kunskaper. I rapporten Betygsinflation – betygen och den faktiska kunskapsutvecklingen från 2012 konstaterar Skolverket att ökad konkurrens mellan skolor skapar incitament för betygsinflation. När elevernas betyg blir en del av skolans marknadsföring kan det skapas ett tryck på betygssättningen från ledningshåll, samtidigt som det kan vara frestande för den enskilda läraren att sätta höga betyg för att framstå som en skicklig lärare med bra resultat. Kunskapsresultaten blir alltså ett starkt konkurrensmedel inte bara mellan skolor utan också mellan lärare, inte minst när det gäller möjligheten att söka mer välbetalda karriärtjänster som förstelärare eller lektor. Att mot bakgrund av detta avfärda marknadiseringen av skolan – som för övrigt påbörjades under 1990-talet, det vill säga under den period då Heller Sahlgren menar att skolan på allvar började förfalla – som en obetydlig faktor i utvecklingen är att inte ta sin vetenskapligt kritiska uppgift som doktorand på allvar. Mot detta kan argumenteras att en studie som Gymnasiet som marknad utgår ifrån uppfattningar, vad lärare tycker eller tror. Studien skulle kunna sägas handla om ”rent ideologiska ställningstaganden” från ”utbildningsintelligentian världen över”, som Gabriel Heller Sahlgren uttrycker det i Axess. Lustigt nog ställer sådana formuleringar honom själv utanför den ”utbildningsintelligentia” som han beskriver. Detta för mig in på det allvarligaste problemet med Heller Sahlgrens sätt att argumentera. Jag har svårt att avgöra om han medvetet försöker hymla med sina marknadsfundamentalistiska premisser eller om han på allvar inte ser att många av hans ställningstaganden är lika ideologiska som dem han kritiserar. I Axess skriver han:

Skolan bör inte sträva efter att efterlikna samhället i stort. Dess natur kräver auktoritet och traditioner, som paradoxalt minskar i betydelse utanför dess väggar. Elever är inte vuxna människor och vi bör heller inte behandla dem som sådana. Den frihet vi åtnjuter i samhället är alltså inte alltid önskvärd inom skolsystemet. Utbildningens paradox i det postindustriella samhället är kanske snarare att det i dag är än viktigare att upprätthålla auktoritativa strukturer och traditionella relationer i skolan. Nu när liknande strukturer och relationer har rämnat i världen utanför. För ingen offentlig institution har så stor möjlighet att påverka elevers normer och värderingar i rätt riktning som just skolan. Med alltför egalitära relationer mellan elever och vuxna riskerar den dock i stället att driva på utvecklingen mot mindre acceptans för institutionen och dess auktoriteter ytterligare.

Jag ska försöka föregå med gott exempel: Mina egna synpunkter på skolan har en ideologisk grund. Jag anser att skolan inte enbart ska utformas efter ekonomiska kalkyler och jag anser att det är relevant vad lärare upplever, tror och tänker samt hur elever mår. Gabriel Heller Sahlgren och jag kan säkert enas om att en sten som släpps från handen med stor sannolikhet kommer att färdas nedåt, men det förblir en gåta för mig hur en diskussion om utbildning skulle kunna vara renons på ideologiska ställningstaganden. Är det inte bättre då att vi är öppna med vår ideologi? Så kanske vi kan ha en ideologisk debatt om vad som bör vara målet med utbildning, i stället för att förklä våra egna värdeomdömen till självklarheter och sunt förnuft.

Gustav Borsgård

Brightly colored wall paintings were a common feature across the ancient world, decorating Egyptian tombs, Pompeian houses, Byzantine churches, Cambodian temples, and Maya palaces. Some of the most stunning examples of this art form are the vividly painted murals created by the Maya and their contemporaries in the first millennium A.D. For the ancient Mesoamericans, murals were more narrative than decorative. Large-scale paintings at sites such as Bonampak in the Mexican state of Chiapas and Calakmul in Campeche depict mythological scenes, heroic battles, and life in opulent royal courts, and can offer insights into how the inhabitants of ancient Mesoamerica lived and worshipped. Despite the number of well-preserved examples, however, little is known about how these paintings were actually made. It has long been recognized that Mesoamerican murals were the work of more than one artist, but questions about them have persisted, including how many artists worked on a particular painting, how the project was coordinated, how long the work would have taken, and whether artists traveled from site to site or were trained locally. A lesser known – but nonetheless dazzling – group of ancient Mesoamerican murals may provide scholars with some of the most convincing evidence yet for how these artworks were created. The site of Cacaxtla in the state of Tlaxcala, about 60 miles southeast of Mexico City, was first discovered by ditchdiggers in 1975. For the past decade, Claudia Brittenham of the University of Chicago has been studying the site’s murals. The name Cacaxtla means “backpack” in Nahuatl, and an image of a backpack laden with luxury goods in one of the murals suggests the name may have persisted since antiquity. But scholars can only say for certain that it has been in use since Spanish colonial times. Cacaxtla was the seat of a small state wedged between the Valley of Mexico and the Gulf Coast, nestled in the shadow of three volcanoes. The fact that few elite burials or high-quality ceramics have been found either there or in a much earlier pyramid complex about a mile west called Xochitécatl suggests that the area was never very prosperous. Yet sometime between A.D. 600 and 900, the inhabitants of Cacaxtla created a large palace and completely covered its walls with frescoes depicting animals, deities, and royal court scenes. Perhaps the most impressive among them portrays a battle between a local army and forces that, judging from their war regalia, appear to be from several different states. Brittenham’s focus has been to try to understand how and why a tiny, peripheral state in the Puebla Valley created ambitious wall paintings on par with any found at the great Maya sites in southern Mexico and Guatemala. One of the ways Cacaxtla would have been able to execute these taxing and labor-intensive projects, Brittenham thinks, would have been to employ teams to work on the murals at roughly the same time. In the case of the “Battle Mural”, she believes there were at least six and as many as 13 painters working simultaneously. By contrast, the spectacular murals at Bonampak, often called the finest such works yet discovered in the Americas, were probably painted by two or three artists, according to Mesoamerican art historian Mary Miller of Yale University. Brittenham has documented subtle but consistent variations in the depiction of noses, clothing, and other features that, she says, point to collaborative work in the mural. Brittenham believes the Maya influences visible in the murals offer evidence that cultural exchange – and not just trade in valuable goods such as chocolate or shells – was more fluid in ancient Mesoamerica than once believed. No longer do scholars accept that this was a collection of insular states that had little or no cultural contact with one another, as they once believed. Rather, “it’s looking more and more connected,” says Brittenham. Despite Cacaxtla’s small size, it was at the crossroads of this world. Its earliest murals were painted soon after the fall of nearby Teotihuacán. This large and culturally influential city about 100 miles from Cacaxtla was violently sacked and burned around A.D. 550 either by invaders or during a civil uprising. Cacaxtla’s golden age of mural painting thus came at a time of upheaval and shifting alliances among its neighbors. With its impressive public art, the city may have been asserting its independence and identity at a time of war, mass migration, and turmoil. Although Cacaxtla never became especially powerful, its inhabitants showed, through their art, that it was, says Brittenham, “an ambitious state with a great wealth of imagination claiming to be more cosmopolitan than we have any evidence that it was.”