Provpass 3 verbal hösten 2025

Det traditionella sättet att komma underfund med hur vegetationen såg ut för länge sedan är att studera pollenkorn som bevarats i torv eller sjösediment. Men pollenanalys har en stor nackdel. Proven domineras ofta av vindpollinerade arter med riklig pollenproduktion (framför allt gräs, halvgräs och tågväxter), och man riskerar därmed att kraftigt underskatta förekomsten av insektspollinerade arter med låg pollenproduktion.

På senare år har en ny teknik för att analysera forntidens flora och fauna seglat upp. Genom att analysera gammalt dna istället för gammalt pollen kan vi få en säkrare bild av dåtidens växt- och djurvärld. I Arktis eviga tjäle kan man hitta mycket gamla växtdelar, fossiliserad avföring och annat material som är tillräckligt välbevarat för att den genetiska informationen ska kunna avläsas.

Forskarna bakom en studie som nyligen publicerats i Nature samlade in sedimentprover från 21 platser runtom i Arktis. Genom att först datera proverna med kol-14-metoden och sedan extrahera deras dna-innehåll kunde forskarna måla upp en tydlig bild av hur vegetationen på den arktiska tundran förändrats de senaste 50 000 åren.

Det visade sig att artdiversiteten på Arktis tundra var betydligt större före den senaste istidens maximum, för omkring 13 000–23 000 år sedan, än den är idag. Under lång tid dominerades växtligheten av blommande örter. Forskarna analyserade dessutom dna från mag- och tarminnehåll de hittat från mammut, ullhårig noshörning, bison och häst, och kunde visa att dessa djur föredrog att äta proteinrika blommande örter framför gräs.

Kanske skapade den utdöda megafaunan genom sitt bete och tramp förutsättningar för en miljö där många olika växter kunde forma artrika ekosystem, liknande de som idag bara återfinns i traditionellt hävdade ängar och betesmarker.

Men något hände. Redan under den senaste istidens maximum började mångfalden på den arktiska tundran minska. Och för 10 000 år sedan förändrades situationen radikalt. De blommande ängarna ersattes av den fuktigare tundra – dominerad av gräs, starr och ris – som vi är vana vid idag.

Så vad var det som hände? I och med att temperaturen steg och inlandsisarna började smälta förändrades miljön. Det nya klimatet gynnade gräs mer än örter. Gräset var mer svårsmält och mindre näringsrikt. Därmed minskade också djuren i antal. Och till slut bröts den avgörande interaktionen mellan ängarna och den betande megafaunan, och de stora djuren försvann.

Per Toräng

En allmän uppfattning om Aspirin har länge varit att det var Felix Hoffmann på läkemedelsföretaget Bayers farmaceutiska laboratorium som var upphovsman. Uppmanad av sin reumatiske far, som ville slippa biverkningarna från natriumsalicylat, skulle Hoffmann ha syntetiserat substansen. Det finns anledning att ifrågasätta detta påstående. I en artikel från 1949 skriver Arthur Eichengrün att det var han som instruerade Hoffmann att syntetisera acetylsalicylsyra, med avsikten att hitta ett salicylsyraderivat utan de typiska biverkningarna illamående, tinnitus och irritation av magslemhinnan. Enligt Eichengrün, som var Hoffmanns chef, skulle Hoffmann ha utfört syntetiseringen utan att veta avsikten med substansen. Eichengrün, som var jude, hade också fem år tidigare, när han var fånge i Theresienstadt, skrivit ett brev till Bayer där han gjorde anspråk på den då nästan femtio år gamla upptäckten. Brevet gav dock inget resultat.

Eichengrün var närvarande när farmakologichefen Heinrich Dreser lät utföra testerna. Eichengrün såg att acetylsalicylsyran var överlägsen alla andra substanser och ville starta kliniska studier. Dreser trodde, felaktigt, att substansen var skadlig för hjärtat och motsatte sig kliniska studier. Övertygad om potentialen hos acetylsalicylsyra provade Eichengrün den på sig själv och observerade inga biverkningar. I smyg, och med hjälp av en kollega, genomfördes en mindre klinisk studie. Resultaten var oerhört uppmuntrande, och fler fördelar med preparatet upptäcktes. En tandläkare hade gett preparatet till en febrig patient med tandvärk. Mycket snabbt släppte tandvärken; aldrig tidigare hade en smärtlindrande substans verkat så snabbt. Effekterna bekräftades på fler patienter varefter en rapport tillställdes Bayers ledning. Eichengrün ansvarade för att kliniska studier utfördes vid flera framstående kliniker och det framgår klart i originaldokumenten att han ledde verksamheten.

Eichengrün var en enorm tillgång för Bayer. Han utvecklade ytterligare ett antal läkemedel men även cellulosaacetat och konstsilke. Han lämnade emellertid Bayer år 1908 för att starta ett eget kemiföretag i Berlin. Det var först 1934, ett år efter att Adolf Hitler kommit till makten, som historien reviderades till Hoffmanns fördel. Det var naturligtvis omöjligt för en jude att påtala att han blivit orättvist behandlad; att hålla en låg profil blev en överlevnadsstrategi. Hans företag blev ”övertaget” av andra ägare år 1938, men tack vare att han var gift med en ”arisk” kvinna kunde han undgå att bli fängslad ända till 1944. Då, vid 78 års ålder, blev han internerad 14 månader i Theresienstadt. Eichengrün dog i Berlin den 23 december 1949, samma månad som artikeln där han redogjorde för upptäckten av acetylsalicylsyra publicerades. Vad han aldrig fick veta var att det skulle dröja ytterligare ett halvt århundrade innan han fick sitt rättmätiga erkännande. Det publiceras faktiskt än idag böcker och artiklar där Hoffmann förbehållslöst anges som upptäckare.

Enzymet cyklooxygenas (COX) styr syntesen av prostaglandiner, och acetylsalicylsyra verkar genom att blockera detta enzym. Denna upptäckt gjordes av den brittiske farmakologen John Vane. De svenska forskarna Sune Bergström och Bengt Samuelsson kunde senare visa hur prostaglandinernas struktur såg ut. De tre belönades 1982 med Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina upptäckter. Prostaglandiner är en grupp hormoner som produceras lokalt i kroppen och har kort halveringstid. De har flera funktioner i kroppen, bland annat överföring av smärtinformation till hjärnan, reglering av kroppstemperatur och styrning av inflammatoriska processer. Genom att acetylsalicylsyra hindrar bildandet av prostaglandiner dämpas smärta, feber och inflammatoriska tillstånd.

Acetylsalicylsyra användes flitigt som febernedsättare under spanska sjukan som härjade i Europa 1918–1919. Febern berodde i detta fall på förhöjda nivåer av prostaglandinet PGE2 i hjärnan. På femtiotalet var acetylsalicylsyra den mest använda smärtlindraren, och tack vare den utbredda användningen kunde så småningom en annan egenskap hos acetylsalicylsyra upptäckas. Små mängder motverkar blodets koagulation och detta innebär minskad risk för hjärtinfarkt och stroke. Effekten i detta fall beror på att COX blockeras och bildningen av prostaglandinet tromboxan avstannar. Tromboxan binder blodplättarna till varandra med blodkoagulation som följd. Detta är livsviktigt vid en yttre skada på ett blodkärl, men en felaktig blodkoagulation i blodkärlen får förstås ödesdigra konsekvenser. Acetylsalicylsyra används numera som förebyggande behandling för att förhindra hjärtinfarkt och stroke. För personer med diagnostiserade hjärtsjukdomar minskar risken för hjärtinfarkt och stroke till en femtedel. Friska människor kan ordineras en låg dos som förebyggande behandling. Det senare anses dock diskutabelt, dels för att nyttan är relativt liten, dels för att biverkningarna i form av retad magslemhinna riskerar att bli kroniska vid långvarig behandling. Även om det tidigare sagts att acetylsalicylsyra inte retar magslemhinnan på samma sätt som salicylsyra, kan känsliga personer få symptom. Likaså kan långvarig behandling ge upphov till retning.

Efterfrågan på acetylsalicylsyra sjönk efterhand som nya preparat infördes. Paracetamol introducerades 1956 och följdes av ibuprofen 1969. Dessa preparat var i vissa fall bättre än acetylsalicylsyra, men den huvudsakliga fördelen låg i att de inte retade magslemhinnan. Efter att acetylsalicylsyrans antikoagulationsegenskaper upptäckts ökade åter användningen av preparatet. Mer än hundra år efter dess upptäckt är acetylsalicylsyra fortfarande ett värdefullt och efterfrågat läkemedel.

Acetylsalicylsyra är idag världens mest använda läkemedel med över hundra miljoner användare och en årsproduktion på 40 000 ton. Tillverkningen sker genom att salicylsyra behandlas med ättiksyraanhydrid. Tillkomsten av Aspirin är ett typiskt exempel på hur en naturprodukt med medicinska egenskaper, i detta fall från salix-arter, förädlas till ett effektivt läkemedel. I många fall har ursprungssubstansen nackdelar i form av biverkningar och kanske även svag effekt. Genom att modifiera molekyler som naturen försett oss med kan vi framställa effektiva läkemedel. Salicinet i salix har en väldigt bitter smak, i klass med kinin, och salicylsyra har som tidigare nämnts en retande effekt på magslemhinnan. Det förädlade läkemedlet, acetylsalicylsyra, har dessa negativa egenskaper i betydligt mindre utsträckning. Vägen från örtavkok till läkemedel har i detta fall varit väldigt kort.

Johan Wennerberg

There was much excitement recently about the news that – hot on the heels of the finding of Richard III’s body in Leicester a few years ago – an investigation has begun to explore the site of Reading Abbey, which may involve locating the remains of Henry I. Work to find out more about this important monastic site is very welcome. But it is rather a shame (though unsurprising) that media attention focused chiefly on the possibility of finding the king’s body, rather than on what we might learn from these investigations about the larger story of Reading Abbey. Searching for royal relics seems to be in vogue; there are also explorations going on in Winchester to find the remains of Alfred the Great and to study the bones of Cnut, Harthacnut and other 11th-century kings and queens who have for centuries been unceremoniously jumbled up in mortuary caskets in the cathedral. Fortunately, Henry I does not arouse such strong passions as Richard III. Even if he is found, there is unlikely to be a repeat of the controversies that surrounded Richard’s reburial last year. Henry is certainly an important part of Reading’s history: he was the founder of the abbey, where he was buried – while it was still incomplete – after his death in 1135. But the monastic history of the town precedes him by more than a century: a religious house for women was supposedly founded in Reading in the tenth century by Queen Ælfthryth, mother of Æthelred the Unready, in memory of her young murdered stepson, Edward the Martyr. Furthermore, the history of Reading Abbey, of course, continued for 400 years after Henry’s time. It was at Reading that the first polyphonic song surviving in English, ‘Summer is icumen in’, was written down in the 13th century – one particular highlight in a long and distinguished institutional history, which concluded violently when the last Abbot of Reading was hanged, drawn and quartered at his own abbey gate in 1539. The above-ground ruins of Reading Abbey are currently closed to the public, but the abbey precincts are now occupied by a park and a collection of modern office buildings. When I first explored this part of Reading on a sunny autumn weekend, I was struck by how ghostly and lifeless those tall buildings were, in their glittering glass emptiness, towering over the fragments of stone remaining from the abbey. They were more eerie than any medieval ruin could be and just as expressive (a medieval historian might think) of the transitory nature of earthly wealth and power. Reading’s newest skyscraper was built in 2009, at the southern edge of the abbey precincts; will it last centuries, decades, or just a few years? The historian Henry of Huntingdon, writing in the year of Henry I’s death, provides a memorable take on these questions in the epilogue to his Historia Anglorum. From his perspective in 1135, he looks back to the year 135, and forward to 2135, to situate himself and the powerful people of his time within a considerably longer perspective. ‘This is the year which holds the writer: the thirty-fifth year of the reign of the glorious and invincible Henry, king of the English’, he begins. But then he surveys the great men of 135, the emperors, kings, bishops and archdeacons like Henry himself. What survived of them, he asks, after a thousand years? ‘If any of them strove to win fame,’ he says, ‘and no record of him now survives, any more than of his horse or his ass, why did the wretch torment his spirit in vain?’ Then he looks forward and speaks to those living in the third millennium, in 2135. ‘Consider us, who at this moment seem to be renowned, because we, miserable creatures, think highly of ourselves ... Tell me, what gain has it been to us to have been great or famous? We had no fame at all, except in God.’ Henry’s meditation on mortality strikes a timely note as we inhabitants of the third millennium search for the earthly remains of his ‘glorious and invincible’ king. He might have pointed out that the bodies of the poor and forgotten buried in England’s country churchyards have lain more peacefully, undisturbed for generations, than Henry I in his splendid abbey church. Finding kings under car parks has become something of a popular joke – but a medieval historian might instead have taken it as a poignant reminder of how easily, over the centuries, sacred places become waste.