Provpass 2 verbal hösten 2026

Sverige och den svenska erfarenheten är ett framträdande tema i den samhällsvetenskapliga litteraturen, även den internationella. Sverige är alldeles uppenbart mer intressant än andra halvstora europeiska stater och har varit det länge. Intresset började med den svenska medelväg som trampades upp i trettiotalets sociala och politiska oreda. Det fortsatte med det osedvanligt långa maktinnehav som svensk socialdemokrati fick och hur det konsoliderades med partiöverskridande överenskommelser. Den svenska modellen, som den kom att kallas, med centrala förhandlingar och arbetsfred, var ytterligare en bidragande faktor. Hur kunde världens starkaste fackföreningar samverka så smidigt med det mest maktkoncentrerade näringslivet i världen? Välfärdsstaten – det andra benet i den svenska modellen – var ytterligare något som fångade uppmärksamheten, med sitt ambitiösa och allt bredare program för jämställdhet, barnomsorg, skola och en rad andra insatsområden. Litteraturen fick en ny skjuts framåt av 1970-talets fördjupade experiment med löntagarinflytande och arbetsplatsdemokrati, kontroversiella i riket men föremål för beundran utomlands.

De stora skiftena i det svenska samhällsbygget under 1980-talet – som kulminerade med EU-inträdet 1994 – gjorde väl att entusiasmen svalnade något. Sverige blev ett land i mängden snarare än en särpräglad modell, men landet finns ändå kvar som ett slags symbol för en samhällsmodell präglad av rättvisa, sammanhållning och praktiska kompromisser. Sedan finns det en mängd andra studier, som uppmärksammar Sverige antingen som en särskilt toxisk variant av en europeisk sjuka bestående av skattekilar och regleringar eller som ett slags europeiskt Silicon Valley, fullt av riskvilligt kapital och innovatörer. Sverige lämpar sig onekligen för projektioner av många olika kulörer.

Ofta ses Sverige som en sorts lycksalighetens halvö – för att tala med den kanske allra mest ryktbara svenska samhällsforskaren, Göran Therborn. Ända sedan 1960-talet har han satt de svenska samhällsförhållandena under granskning, med en kritisk, historiskt informerad blick för de breda sociala, ekonomiska och politiska dragen. Efter hand har han blivit allt mer av en utpräglad vänstersocialdemokratisk debattör och pekat på möjligheterna att förnya socialdemokratin genom breda allianser som skjuter in sig på orättvisor och klasskillnader.

Ett huvudspår i Therborns arbeten under denna långa tid har varit att se Sverige som en särskild samhällsform, i vilken storkapital och organiserad arbetarrörelse bildat en instabil men likväl ganska lyckosam kombination över lång tid. Genom den har tillväxt, sysselsättning och omfördelning kunnat förenas med hjälp av sinnrika politiska kompromisser och uthålliga institutionella arrangemang.

I en nyutkommen bok, Klass, allianser och välfärdsstat – analys och teori i arbete 1967–2021, får fans av Therborns både analytiska och debatterande penna sitt lystmäte. Förlaget Arkiv har samlat ett antal bidrag från dessa sju decennier, med utblick i världen, in i arbetarrörelsens rum, med ett öga för spänningar och motsättningar i det reformistiska projekt som heter Sverige. Bidragen i denna bok är av rätt varierande slag. Det viktigaste är den magistrala uppsatsen ”Socialdemokratin träder fram” som skrevs i början av 1980-talet, mot slutet av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Den frilägger hur stora och djupa skiften i samhällsliv fått fäste i politiken, via kompromisser och statsbyggande. Tillsammans med några andra arbeten från samma tid tecknas det som i efterhand framstår som socialdemokratins krön. Ett annat knippe artiklar, skrivna mot slutet av samma decennium, andas osäkerhet. Partiet firade sitt 100-årsjubileum 1989, men kunde det verkligen behålla sitt grepp om samhällsutvecklingen på sikt? Therborns ton i dessa bidrag är ändå försiktigt och försonande positiv – socialdemokratin är skicklig på att fånga möjligheter och skapa breda allianser.

Senare bidrag pekar allt mer på irrvägar och återvändsgränder och den återkommande oförmågan att formulera ett budskap i tiden och i linje med omdaningar i det svenska samhället. Här ställs också frågan hur långt högerut socialdemokratin tål att röra sig. Therborn konstaterar att den svenska socialdemokratin är mer uthållig som organisation än exempelvis den franska, som mer eller mindre upplösts. Samtidigt framhåller han att den politiska radikalismen är mycket mer framträdande och lättare att mobilisera i Frankrike än i Sverige. Starkare parti, men svagare socialdemokrati, med andra ord.

De senare artiklarna är mörkare, präglade av de senaste decenniernas gradvisa förskjutning av det politiska landskapet i Sverige. Den försiktiga optimismen avtog i och med socialdemokratins högergirar under krisens 1990-tal, det långa borgerliga maktinnehavet efter det och de instabila alliansernas tid efter 2014. Vad vill Socialdemokraterna? Therborn har litet mindre att säga om hur framtidens allianser kan komma att utvecklas och hur socialdemokratin kan träda fram ånyo. Här är han naturligtvis inte ensam. Socialdemokratin är en viktig mittpunkt i svensk politik och kommer att ligga kvar någonstans kring 30 procent av valmanskåren inom överskådlig tid, men hur kan det omvandlas till en maktposition? I en storkoalition med det andra maktbärande partiet? Pandemin och Rysslands krig mot Ukraina har ritat om det politiska landskapet igen – tillfälligt eller permanent återstår att se – och allt fler uppgörelser görs mellan socialdemokrater och moderater. Mellan dem finns många beröringspunkter men också avgrundsdjupa skillnader, och en svensk storkoalition som den i Tyskland verkar osannolik.

En viktig och underförstådd beståndsdel i det socialdemokratiska undret har handlat om kopplingen mellan politik och förvaltning, men den kopplingen har med tiden blivit allt otydligare. Staten, regionerna och kommunerna är i dag sammankopplade i komplexa framförhandlade uppgörelser om stort och smått, som binder upp alla parter utan att ge något riktigt ideologiskt svängrum. De löser uppkomna konflikter och problem, men de politiska visionerna är svåra att få syn på och arbetet utförs på långt avstånd från folkväldet. I ett sådant läge framstår en röst på socialdemokratin – eller en hemvist i arbetarrörelsen mer allmänt – som vag och ointressant, vilket öppnar för populistiska krafter; ett maktparti utan social förankring har svårt att få genomslag. Socialdemokratin är samtidigt en ofrånkomlig del av allt som ska göras politiskt i Sverige, men den politiska spelplanen är rörigare. Och så lär det förbli. Vi kommer antagligen aldrig att se en motsvarighet till socialdemokratins statsbärande och socialt förankrade roll i Sverige under 1900-talet. För den som vill förstå dess ups and downs finns ingen bättre följeslagare än Göran Therborn.

Mats Benner

Med sina tjocka skorpor av is, under vilka hav av flytande vatten döljer sig, räknas Jupiters och Saturnus månar Europa och Enceladus till de platser i solsystemet som har potential att hysa utomjordiskt liv. Men att utforska dessa månar är inte så enkelt som man skulle kunna tro, åtminstone inte om man vill undvika att kontaminera miljöerna, och det är framför allt två aspekter av detta som måste tas med i beräkningen.

Den första går ut på att inte utlösa falska alarm. Om man så småningom skickar ut sonder med kapacitet att upptäcka utomjordiskt liv, och liv verkligen skulle upptäckas i någon av solsystemets potentiellt beboeliga världar, vore det högst frustrerande att då inse att dessa utomjordiska livsformer i själva verket bara härstammar från jordiska mikrober som oavsiktligt förts dit med landningssonder i ett tidigare skede.

Den andra aspekten är givetvis den etiska: Bör vi verkligen kontaminera utomjordiska ekosystem med våra mikroorganismer? De allra flesta skulle nog hålla med om att det inte vore att föredra. Därför är rymdforskarna väldigt noga med att försäkra sig om att observationssonderna efter avslutat uppdrag inte ska utgöra någon kontaminationsrisk. Exempelvis lät man sonden Galileo brinna upp i Jupiters atmosfär 2003. Nyligen gick Cassini samma öde till mötes hos Saturnus och detsamma väntar Jupitersonden Juno. Trots att sonderna före avfärd rengörs mycket grundligt med plasma, strålning och värme är det omöjligt att få en sond helt ren. Och även om rymdens vakuum, strålning och temperaturförhållanden eliminerar de flesta överlevande mikroorganismer, kommer en del sannolikt att överleva ända tills slutdestinationen har nåtts. Forskning som bedrivits på rymdstationen ISS har visat att vissa sporbildande bakterier kan förbli livskraftiga under åtminstone den tid det tar att åka till Mars.

När det gäller Mars finns en regel att ingen landningssond får bära med sig mer än 300 000 sporer, och för de platser på planeten där mikroorganismer skulle kunna livnära och föröka sig är antalet begränsat till 30.

I framtiden kommer det bli svårt att undvika kontaminering av andra platser i solsystemet, åtminstone om vi vill fortsätta utforska vårt kosmiska grannskap. Det enda sättet på vilket vi kan försäkra oss om att mikroorganismer från jorden inte sprids till andra månar och planeter vore nämligen att helt sluta skicka ut sonder.

Sannolikheten är dock stor att det redan finns mikrober från jorden på Mars och Marsmikrober på jorden. Skälet till detta går under namnet lithopanspermia: överföring av levande organismer från en planet till en annan genom meteor- och asteroidnedslag. I de allra kraftigaste nedslagen kan material från en planet slungas ut i rymden för att så småningom hamna på en annan himlakropp. Det är alltså inte uteslutet att levande organismer från jorden hamnat på Jupiters och Saturnus isiga månar långt innan vi ens började skicka ut sonder i solsystemet.

Genom att studera uråldriga klippor i Kanada har ett japanskt forskarlag lett av Takayuki Tashiro vid Tokyos universitet funnit kemiska spår av mikroorganismer som indikerar att det redan för 3,95 miljarder år sedan kan ha funnits liv på jorden. Det förekommer en hel del kontroverser kring upptäckten, men det finns också sådant som talar för den. För mellan 3,8 och 4,1 miljarder år sedan inträffade till exempel det sena tunga bombardemanget, Late heavy bombardment, som tros ha orsakats av planetarisk migration, det vill säga att planeterna i ett ungt solsystem flyttar sig för att senare hamna i stabil resonans i förhållande till varandra och till värdstjärnan. I detta fall lär i synnerhet gasjättarna Jupiter och Saturnus ha spelat en stor roll genom att deras gravitation under förflyttningen gjorde att asteroider, meteorer, kometer och kanske till och med småplaneter kastades omkring och kolliderade med andra objekt.

På den tiden låg såväl Jupiter som Saturnus närmare solen, vilket kan innebära att Europa och Enceladus inte hade dagens tjocka djupfrysta ytor. Det kan alltså ha varit lättare för organismbärande asteroider och meteorer att bryta igenom isen och plantera liv på månarna. Men det finns givetvis ingenting som bevisar att livet i solsystemet uppstod på jorden först, utan sannolikheten är minst lika stor att livet på jorden ursprungligen fördes hit från någon annan plats i solsystemet. För några år sedan gjordes upptäckten att större kollisioner, exempelvis mellan en planet och en komet, kan ge upphov till spontanbildning av vissa typer av aminosyror som är nödvändiga för bildande av proteinkedjor. Då allt liv vi känner till är proteinbaserat ska vi inte underskatta betydelsen av kollisioner i det unga solsystemet. Dessutom kan det finnas livsformer som existerar på andra premisser än de som gör sig gällande på jorden, och i det fallet är Saturnus måne Titan särskilt intressant.

Titan är solsystemets största måne, tillika den enda måne som har en atmosfär. Med sina höga halter av kväve har den stora likheter med jordens atmosfär, så som den tedde sig för ungefär 4 miljarder år sedan. Titan är egentligen för liten för att kunna bibehålla en tjock atmosfär, men tack vare temperaturen på runt –180 °C saktas molekylernas hastighet ner så att de stannar kvar, Titans låga gravitation till trots. Under Titans grumliga atmosfär döljer sig sjöar, hav och floder av flytande metan, och det har länge spekulerats i huruvida det kan vara möjligt för kolvätebaserade mikroorganismer att leva där. Ett forskarteam vid Cornelluniversitetet i USA upptäckte nyligen förekomsten av akrylnitril, även kallat vinylcyanid, i Titans atmosfär. Molekylerna bildas högt uppe i atmosfären och faller sedan ner i form av regn eller snö. Det speciella med akrylnitril är att molekylen har en hypotetisk förmåga att bilda celliknande membran, och upptäckten väcker frågan om det är möjligt för liv att uppstå i Titans kolvätehav. Ingen annanstans i solsystemet hittar vi flytande kolväten, så när det gäller Titan har vi ingenting att jämföra med; om liv skulle uppstå, eller redan har uppstått, på Saturnusmånen skulle det som sagt röra sig om liv anpassat till kolväten snarare än till vatten, och vi skulle alltså ställas inför en för oss helt ny form av biologi.

Forskarna använde sig av datorsimuleringar för att avgöra om molekylen har förmåga att spontant bilda de membranstrukturer som kallas för azotosomer. Vidare fann gruppen att det är i Titans hav som sannolikheten är som störst att sådana membran ska bildas. Ännu har dock ingen utfört ett faktiskt laboratorieexperiment, vilket är nödvändigt för att bevisa att akrylnitril faktiskt kan bilda membran, och detta beror på att det är svårt att arbeta med kryogent metan och giftig cyanid. När det gäller att simulera exakt vad som är möjligt på Titan är vi på jorden något begränsade, men om det skulle visa sig att akrylnitril verkligen kan bilda membran kanske vi har upptäckten av exotiska livsformer att se fram emot. Bara i sjön Ligeia Mare finns tillräckligt med akrylnitril för att motsvara 36 miljarder jättebläckfiskar. De mätningar som vi idag har tillgång till kommer från sonden Cassini. Tyvärr kommer vi inte att kunna få reda på så mycket mer förrän vi återvänder till Saturnus grannskap.

Vi kan studera Europa och Enceladus för att kanske finna liv som liknar det som finns på jorden, men beträffande Titan är det något helt annat vi bör förvänta oss.

Katja Lindblom

A review of A Thirst for Empire: How Tea Shaped the Modern World by Erika Rappaport and Tea and Empire: James Taylor in Victorian Ceylon by Angela McCarthy and Tom Devine.

When Samuel Pepys sampled his first cup of tea in 1660 the ‘China drink’ was an expensive novelty, promoted mainly for its medicinal qualities. At the time of the Restoration, the British imbibed ten times as much coffee as tea. By 1730 that position had reversed and the great British love affair with tea had begun.

Over the next 200 years, tea would become inextricably bound up with British national identity. As collectively the British tipped more and more tea down their throats, the ‘cuppa’ would come to symbolise temperance, domesticity, purity and industriousness. Tea got them up in the morning, kept them going through the working day, took pride of place on the dinner table and helped win two world wars. When George Orwell defined Englishness in 1941, he pinpointed the football match, the pub and a ‘nice cup of tea’.

Yet, this homely notion of tea as patriotic and wholesome was carefully manipulated in order to promote the agenda of the British Empire. As Erika Rappaport explains in her wide-ranging study, tea was both the product and the tool of Empire.

Britain came relatively late to the tea party. The Dutch, French and Portuguese first developed a taste for tea from China in the 1600s and introduced it to their British trading rivals. The British thirst for Chinese tea grew throughout the 18th century, though it was not universally adored. The philanthropist Jonas Hanway branded tea an ‘idle custom’ and ‘absurd expense’ in a 400-page attack in 1756, while in 1822 William Cobbett called it ‘a destroyer of health’. However, the temperance movement shrewdly adopted tea as a healthy alternative to alcohol and won thousands to their cause at mass ‘tea parties’, held in halls and factories from the 1820s.

As the national tea habit grew – along with the introduction of the social ritual of afternoon tea – fears increased that Britain was too reliant on China. Thus, the discovery in the 1820s of tea growing wild in Assam in British-controlled India was met with euphoria in government circles.

Over the next 70 years, political and commercial interests combined in cultivating tea throughout southern India, while simultaneously promoting a British appetite for Indian tea through a sophisticated marketing campaign.

This conversion was not easy since, initially, British tastes found Indian tea too bitter and strong. Tea manufacturers, therefore, blended tea from India – and later Ceylon – with the familiar Chinese leaf to educate British palates. At the same time, advertisers denigrated Chinese tea as unhealthy, while promoting ‘Empire tea’ as purer, cleaner and more patriotic to boot. Even so, it was not until 1887 that imports of Ceylon and Indian tea overtook those from China.

British tea addiction declined from the 1960s, as coffee drinking rose – despite valiant efforts to promote tea as ‘cool’ with campaigns such as ‘Join the Tea Set’. Today, Britain is only the third biggest tea-drinking nation in the world after Turkey and Ireland.

Rappaport’s book provides a sweeping survey of the British Empire’s complicated relationship with tea, while exposing its abuses in exploiting lands and people in pursuit of the tea leaf. A big chunk of a book, with over 100 pages of footnotes, it needs a good few cups of tea to consume.

By contrast, McCarthy and Devine’s book focuses on one particular player in the tea story. Today, James Taylor is largely unknown in his native Scotland, but in Sri Lanka he is revered as the ‘father of Ceylon tea’. Having left his native land as a teenager, never to return, Taylor introduced tea to Ceylon (as Sri Lanka was then known) in the 1860s and was almost single-handedly responsible for its success. Yet, he died – possibly by his own hand – in disgrace. A troubled and controversial character, who fathered several children with native women, Taylor’s life can be seen as symbolic of tea’s bitter-sweet tale.

Wendy Moore, History Today