Provpass 5 verbal hösten 2026

Sedan 1990-talet har den smugit sig in i våra liv: möjligheten att flexa ut några timmar, jobba på distans eller med teknikens hjälp jobba var som helst och när som helst. Allt fler akademiker och tjänstemän blandar nu jobb och privatliv, kompar ut en eftermiddag för att i stället ta igen de förlorade arbetstimmarna i soffan på kvällen.

– Möjligheten till flexibilitet är väldigt uppskattad, folk gillar förtroendet från arbetsgivaren att styra mer över sin tid. Särskilt småbarnsföräldrar tycker det är värdefullt, säger Christin Mellner vid Stockholms universitet. Förra året presenterade hennes forskarteam en studie där över 3 800 personer besvarat en enkät om gränslöst arbete.

Idag vill få anställda ha tillbaka stämpelklockan, och från arbetsgivarens sida är systemet ett genidrag. Förtroendet som cheferna ger sina medarbetare gör dem lojala och måna om att återgälda det. De jobbar ofta mer än vad de har betalt för, inte minst de som har förtroendearbetstid.

– Det är lite av en honungsfälla, säger Christin Mellner och tillägger:

– De som jobbar med människor jobbar mycket mer och upplever mer stress än de som jobbar med saker. Det tycks vara svårare att avgränsa sitt arbete när man har ansvar för andra människor.

Samtidigt innebär friheten att ansvaret för att avgränsa den egna arbetsinsatsen överförs från arbetsgivaren till arbetstagaren, något som långt ifrån alla kan hantera. Gränslöst arbete handlar i hög grad om att få en uppgift och lösa den efter bästa förmåga. För att klara det måste vi snabbt förstå vad som ska göras, hur det ska göras och vad som är bra nog, förklarar Christin Mellner. Annars blir vi överbelastade.

– De som klarar det här har en självreglerande förmåga. De är ofta duktiga på att strukturera sitt arbete på ett effektivt sätt, se vad som är viktigt, själva avgöra när uppgifter är avklarade, säga nej och sätta gränser. De kan säga till sin chef när arbetsbelastningen blir för hög och kan kommunicera sina behov.

Kön, ålder och arbetslivserfarenhet tycks inte ha någon avgörande betydelse för hur väl vi lyckas. Och enligt Christin Mellner är det i hög grad en ledningsfråga.

– De som jobbar mycket övertid, och på vardagskvällar och helger, säger att de gör det för att hinna få ordinarie arbete gjort. Det antyder att arbetsbelastningen är för hög, vilket är arbetsgivarens ansvar att åtgärda.

Marieke Johnson

När jag skulle skriva den här recensionen började jag städa. Först skrivbordet, sedan arbetsrummet, och sedan resten av huset. Beteendet kallas prokrastinering, och jag är väl medveten om att jag stundtals hemfaller åt det.

Men att det oftast är just städning jag skjuter upp annat med berättar kanske något i sig. Som att det är jag som ser och har ansvar för smutsen i vårt hus. Att jag som fri skribent har det riskfyllda privilegiet att disponera min egen tid. Att omsorgen om hemmet gör anspråk på denna tid, eller omvänt erbjuder en tillflykt utanför den produktiva tiden. En tillflykt som i sin fysiskt fokuserade förutsägbarhet och improduktivitet indirekt producerat mången text.

Jag har städat mig fram till mina texter långt innan jag läste Fanny Ambjörnssons Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik (2018). Men det är först i och med boken jag har fått upp ögonen för de vidare implikationerna av det. På ett medryckande handgripligt, mångsidigt beläst och djuplodande analytiskt sätt visar Ambjörnsson hur talande den tysta och oglamorösa evighetssysslan städning är. Hur mycket den kan berätta om oss människor; om genus, identitet, tillhörighet, arbete, status och makt.

Socialantropologen och genusvetaren Ambjörnsson har en förmåga att hitta till synes obetydliga teman som uppenbarar oanade dimensioner av oss människor. Maktdynamiken som synliggörs i hennes studie av gymnasietjejers genusskapande I en klass för sig (2004) är imponerande komplex. Detsamma gäller för de färgstarka laddningarna som friläggs i Rosa – den farliga färgen (2011).

Städning kan vid första anblick te sig som ett ointressant, oskyldigt och lättuttömligt ämnesval, men visar sig vara allt annat. Dessutom är det synnerligen outforskat. Den värld som sysselsatt vetare genom tiderna är i första hand männens, och den ligger utanför hemmet och dess måsten. Även feminismen har haft bråttom ut i världen. Simone de Beauvoirs klassiska analys av städningens sisyfosartade monotoni i Det andra könet (1949) tecknar en bild av ett nödvändigt ont som man gör klokast i att fly, och det är också vad den mesta feminismen gjort. Fokus har legat på hur man ska slippa oket, snarare än på vad oket berättar.

Men smutsen försvinner, som Ambjörnsson påpekar, ingenstans. Den har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Någon måste befatta sig med den. Vem denna någon är, och när, hur och var städningen utförs är frågor som blottlägger de ostädade hörnen av vår moderna, upplysta och påstått jämlika tid. Städningen är en laddad lågstatussyssla, en potentiell konflikthärd både samhälleligt och privat, och ett skitgöra som är notoriskt svårt att göra mediesexigt på samma sätt som matlagning eller heminredning.

Ambjörnssons väg till städningen går genom djupintervjuer med ett trettiotal personer i olika åldrar, med olika härkomst, kön, sexuell läggning, arbete och hemort. Intervjuerna präglas av en strävan efter att komma åt städningens vardagliga praktik, dess konkreta rollfördelning och uttryck och informanternas egna upplevelser av och förhållanden till städningen.

Trots bredden i urvalet informanter värjer sig Ambjörnsson mot idéer om representativitet. Hon säger sig varken vara ute efter ”sanningen” om städning eller betrakta informanterna som ”representanter” för olika kategorier. Det är ”enskilda människors försök att skapa meningsfulla berättelser” i intervjusituationerna hon vill komma åt. Här är hon kanske onödigt blygsam. Studien levererar många sanningar om städning. Begrepp som ålder, klass och genus är viktiga och verksamma i analysen, och det är Ambjörnssons förmåga att knyta de enskilda berättelserna till större diskussioner och sammanhang som är bokens verkliga styrka.

Som läsare är det också svårt att inte i någon mån se intervjupersonerna som representanter. Jag slås av hur kvinnligt kodad städningen alltjämt förefaller vara – så till den grad att också ansvaret för att förverkliga en jämlik fördelning av städarbetet ironiskt nog tycks vila på kvinnans axlar. Det faktum att intervjuerna med männen generellt blev både kortare och andefattigare är också talande. Att inte ha en berättelse om städning, att inte behöva förhålla sig till, bejaka, behärska eller delegera sysslan, är få kvinnor förunnat. Samtidigt bjuder mångfalden röster i boken även på uppfriskande undantag, som ett kvinnligt homosexuellt par där den ena parten tar sig rätten att vägra städning på ett sätt som vore fullständigt politiskt inkorrekt för en man av i dag.

Samtliga informanter som kommer till tals i boken är sina inbördes olikheter till trots ytterst verbala. Det är fascinerande att läsa alla komplexa, personliga och djuplodande resonemang om städning. Samtidigt känns det som om något alldeles centralt i städningen kan tappas bort just i orden. Är inte ordlösheten en alldeles avgörande del av den konkreta, kroppsliga och inte sällan ensamma sysslan städning? Med hänvisning till Lena Marander-Eklunds studie Att vara hemma och fru (2014) tangerar Ambjörnsson hur vissa sysslor, som vardagsstädning, inte ter sig riktigt ”berättarbara”. Här hade Ambjörnsson gärna fått dröja i sina resonemang.

Vid sidan om intervjuerna utgör skönlitteraturen en viktig röst i boken. Med hjälp av Barbro Lindgrens barnboksfigurer Loranga, Masarin och Dartanjang och Susanne Ostens Flickan, mamman och demonerna diskuterar Ambjörnsson oordningens olika konnotationer, dess vacklan mellan subversivitet och förfall, kreativitet och galenskap, stök och smuts. I Tove Janssons Filifjonkan ser hon både sinnebilden av en städmani som gått över styr och en förmåga att försjunka i det tillstånd av frid i omsorgen som städningen också erbjuder.

Analysen av Filifjonkan illustrerar en förmåga att se ”både och” som Ambjörnsson genomgående demonstrerar i Tid att städa. Å ena sidan erbjuder hon en knivskarp analys av de maktordningar som kringgärdar städningen, inte minst i förhållande till tid. I debatterna kring köp av städtjänster utspelar sig en kamp om tid, om vems tid som är för viktig för att ägnas åt städning och vems som inte är det, om vems tid som kan köpas, vem som får och kan köpa den och till vilket värde. Städning utförd på arbetstid är arbete, medan den förvandlas till något mer diffust så fort den utförs på fritiden och i hemmet. I städningen fortplantar sig generationer av städvanor, ärvda mönster att leva upp till eller göra uppror mot.

Å andra sidan frilägger Ambjörnsson en politisk potential i städningen. I en bejakelse av detta upprätthållande omsorgsarbete som inte genererar något nytt bor en motkraft mot det mänskligt och miljömässigt ohållbara överflöd som dagens produktivitetsvurm skapar. Städningens tid är en annan än det lineära framåtskridandets. En tid att uppvärdera och respektera.

Freja Rudels

Neurosyfilis var en vanlig sjukdom hos intagna på sinnessjukhus under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet. I en stor studie från Oslo, i vilken patienter observerades utan behandling i upp till 20 år (1890–1910), fann man att drygt sex procent av syfilisinfekterade personer fick tertiär syfilis med symtom från centrala nervsystemet, det vill säga neurosyfilis. I hjärnan ger den kroniska infektionen förlust av hjärnsubstans, vilket så småningom leder till demens.

Syfilis orsakas av bakterien Treponema pallidum. Flertalet forskare anser att syfilis kom till Europa 1493 efter Columbus landstigning i Amerika. Redan 1527 rubricerades syfilis som en könssjukdom. Treponema pallidum påvisades 1905. Kring sekelskiftet 1900 tillkom också ett antal laboratorietest för att påvisa syfilis i blod och ryggmärgsvätska, till exempel Wassermanntestet 1906.

Under tidigt 1500-tal prövade man olika slags terapier som svettkurer, laxering, fasta, etsning av såren med mera. Kvicksilversalter användes både utvärtes och invärtes mot de kroniska smärtor och illaluktande variga sår som drabbade patienterna. Toxiska biverkningar, även med dödlig utgång, var inte ovanliga. Nobelpristagaren Paul Ehrlich syntetiserade arsfenamin (Salvarsan), en läkemedelssubstans som användes för syfilisbehandling tills penicillinet kom på 1940-talet. Treponema pallidum visade sig då vara känslig för penicillin och är det än i dag.

Under 1800-talet kom rapporter om att spontant uppkomna febersjukdomar kunde lindra och till och med läka vissa av de sinnessjukdomar som gick under samlingsnamnet psykoser. Aleksandr Rosenbljum, läkare i Odessa, presenterade 1876 en studie av 22 psykospatienter som insjuknat i återfallsfeber. Av dessa tillfrisknade elva helt från sin sinnessjukdom, tre förbättrades och hos åtta märktes ingen skillnad. De psykiatriska diagnoserna varierade från epilepsi till melankoli. Rosenbljum publicerade fynden på ryska i en tidskrift utgiven i Odessa 1876. Den ryske läkaren Boris Oks publicerade Rosenbljums fynd i en artikel på tyska 1877. I en fotnot hänvisar Oks till ett personligt meddelande från Rosenbljum, enligt vilket återfallsfeber i tolv av fallen skulle ha åstadkommits genom inokulering av borreliabakterier på patienterna. Först 1943 översattes Rosenbljums artikel till engelska.

Den österrikiske psykiatern Julius Wagner-Jauregg iakttog 1883 hur en kvinna som drabbats av rosfeber tillfrisknade från sin sinnessjukdom. Det gav honom idén att febersjukdom skulle kunna påverka psykisk sjukdom. Svårigheten var att bestämma vilka psykiska sjukdomar som förbättrades av feber och att kontrollera en inducerad febersjukdom. Han tänkte sig att man skulle kunna inducera malaria eller rosfeber hos patienter med neurosyfilis. Därigenom avgränsade han både patientmaterialet och feberterapin. Malaria kunde hejdas med kinin, och rosfeber ansågs vara en godartad självläkande sjukdom.

Wagner-Jauregg försökte först med olika feberterapier. Han överförde bland annat rosfeber till patienter, dock utan större effekt. Under första världskriget fick Wagner-Jauregg kontakt med en läkare som skulle behandla en soldat från Balkan för godartad tertiär malaria (vivaxmalaria). Wagner-Jauregg inokulerade blod från soldaten på två patienter med neurosyfilis och därefter blod från dessa patienter på ytterligare sju, som alla fick mikroskopiskt påvisbar malaria. Av dessa förbättrades sex.

Wagner-Jauregg utarbetade en modell för behandlingen. Malariainjektionen, 0,1 ml blod, gavs i huden eller underhudsfettet. Snart fick patienterna febertoppar som återkom varannan dag. De fick utstå åtta till tio feberattacker, sedan gavs kinin och därpå Salvarsanbehandling. Före kininbehandlingen togs blod från de malariabehandlade patienterna för att injiceras i nya patienter. Hade man inte en obruten kedja av malariapatienter fick man söka ett nytt inokulat, och då kunde det hända att man fick fel malariatyp och att patienten dog.

Från 1919 var malariabehandling av neurosyfilis gängse terapi vid kliniker i Österrike, och 60 procent tycks åtminstone tillfälligt ha förbättrats. Behandlingen blev allmän terapi i hela Europa och USA. Att cirka tio procent av de malariabehandlade patienterna dog avskräckte inte. Utan behandling ledde ju sjukdomen till döden på några få år. Wagner-Jauregg påpekade också att man med malariaterapi kunde uppnå förbättring i 85 procent av fallen om man enbart behandlade patienter med tidiga symtom. Många dödsfall orsakades av att patienterna även hade hjärtpåverkan som gjorde att de inte tålde den höga febern. Valde man ut yngre, hjärtfriska minskade dödligheten.

Patienterna fick inte malariaåterfall. De hade nämligen inte genomgått den initiala leverfasen av parasitens utveckling, den som skapar hypnozoiter (sovande parasitstadium) som förr eller senare leder till återfall i vivaxmalaria. Leverfas vid malaria förekommer bara vid infektion efter myggstick, inte vid blodöverföring.

Vid kontroller av patienternas blod fann man inte heller några gametocyter (förstadium till parasitens könsceller) i de röda blodkropparna, som en mygga skulle kunna suga upp och föra över till en ny person. Detta togs till intäkt för att de malariabehandlade syfilitikerna inte kunde ge upphov till malariautbrott. För säkerhets skull var det likväl bäst att hålla patienten under ett myggsäkert nät, vilket skedde i Sverige och England.

Malariaparasiterna förökar sig inne i de röda blodkropparna under 48 timmar. När blodkroppen därefter brister kommer nya malariaparasiter, rester av röda blodkroppar och produkter från parasiternas metabolism ut i cirkulationen. Dessa utlöser en inflammationsreaktion med bildning av cytokiner. Cytokiner är signalsubstanser som bland annat framkallar feber och försvar mot infektion. De är till skillnad från antikroppar inte specifikt verksamma mot ett enda smittämne. Man kan således tänka sig att de, utöver sin effekt på malariaparasiten, även kan ha påverkat de långsamma och mer ”sävliga” syfilisbakterierna. Om det neurosyfilitiska tillståndet har gått in i sen kronisk fas med destruktion av nervvävnad kan man inte räkna med att vävnaden återställs, och man får därför ingen förbättring efter malariaterapin. Det förklarar varför Wagner-Jauregg fann att det bästa resultatet erhölls vid tidiga fall av neurosyfilis.

1927 erhöll Wagner-Jauregg Nobelpriset för sin malariaterapi mot neurosyfilis. Kanske var han medveten om att Rosenbljum skulle kunna göra honom rangen stridig om att ha varit den förste att använda febersjukdom som terapi. I sina memoarer påpekar han nämligen att det troligen var den ryske bakteriologen Motjutkovski som hade inokulerat borreliabakterier på Rosenbljums psykotiska patienter. Hans syfte skulle ha varit att utröna om återfallsfeber var överförbar från människa till människa.

Var Wagner-Jauregg värd Nobelpriset? Han kritiserades för att inte ha haft ett obehandlat kontrollmaterial av patienter. Eventuella placeboeffekter och möjligheten till spontan förbättring togs aldrig i beaktande. Trots dessa uppenbara brister kan man inte bortse från att det var Wagner-Jauregg som systematiskt utarbetade en specifik infektionsterapi, malariabehandling, mot en specifik infektionsorsakad psykos, neurosyfilis.

Birgitta Castor och Per Nettelbladt

tertiär syfilis = syfilis i tredje stadiet

inducera = framkalla

Traditional discussions of how humanity became the dominant form of life, with a population of more than eight billion and counting, have focused on competition. Our ancestors seized land, so the story goes, wiped out other species – including our brethren the Neanderthals – and hunted big predators to extinction.

Overall, however, this is an unlikely scenario. Our forebears were too small and vulnerable to rule the savannah. They must have lived in constant fear of pack-hunting hyenas, ten different kinds of big cats and other dangerous animals. We probably owe our success as a species more to our cooperativeness than our capacity for violence.

Our propensity to cooperate has old evolutionary roots. A host of recent studies have carefully documented primate cooperation, reaching three main conclusions. First, cooperation does not require family ties. Even though primates favor kin, they do not limit their cooperation to family. In fact, most close partnerships in the forest involve unrelated individuals.

Second, cooperation is often based on reciprocity. Experiments indicate that chimpanzees remember received favors. In one study, researchers found that an individual that earlier in the day had groomed another was more likely to obtain a share of food from this partner later on.

Third, cooperation may be motivated by empathy, a characteristic of all mammals, from rodents to primates. We identify with others in need, pain or distress. This identification arouses emotions that tend to prompt helping action. Scientists now believe that primates, in particular, go further and actually care about the well-being of others. Sometimes caring about others costs primates nothing, but they also help one another at a substantial cost. In nature, chimpanzees are known to adopt orphans or defend others against leopards – both extremely costly forms of altruism.

These caring tendencies in primates probably evolved from the obligatory maternal care demanded of all mammals. Whether a mouse or an elephant, mothers need to respond to their young’s signals of hunger, pain or fear. This sensitivity was then co-opted for other relationships, helping to enhance emotional bonding, empathy and cooperation within the larger society.

Cooperation affords substantial benefits. The most ubiquitous form in the animal kingdom is known as mutualistic cooperation, marked by working together toward an obvious goal that is advantageous to all – say, when hyenas bring down a wildebeest together. Such cooperation depends on well-coordinated action and shared payoffs.

This kind of cooperation can spawn more subtle cooperative behaviors such as sharing. Survival depends on sharing, which explains why both humans and animals are exquisitely sensitive to fair divisions. We owe our sense of fairness to a long history of mutualistic cooperation.

One oft-mentioned difference between humans and other primates is that we are the only species to cooperate with outsiders and strangers. Although our willingness to cooperate depends on the circumstances (after all, we may also kill those who do not belong to our group), primates in nature are mostly competitive between groups. The way human communities allow outsiders to travel through their territories, share meals with them, exchange goods and gifts, or band together against common enemies is not a typical primate pattern.

Most likely, however, cooperation among strangers is an extension of tendencies that arose for in-group use. Experiments in which capuchin monkeys and bonobos interact with unfamiliar outsiders have shown them capable of exchanging favors and sharing food. In other words, the potential for cooperating with outsiders is present in other primate species even if they rarely encounter situations in nature that prompt them to do so.

One way we may be truly unique, though, is in the highly organized nature of our cooperativeness. We have the capacity to create hierarchical collaborations that can execute large-scale projects of a complexity and magnitude not found elsewhere in nature.

Humans also have ways of enforcing cooperation that thus far have not been documented in other animals. Through repeated interactions, we build reputations as reliable friends, or poor ones, and may be punished if our efforts fall short. We know that our moral systems include expectations about cooperation and that we are hypersensitive to public opinion. These concerns over reputation could have been the primordial glue that enabled early Homo sapiens to stick together in ever larger societies.

Frans de Waal, Scientific American